Det är inte dåliga tider – det är kapitalismen
Det fanns en tid när en frånskild pappa kunde ge sina barn osso buco
Min farsa var chilenare, men jag trodde han var italienare, för varje gång vi var hos pappa åt vi pasta. Såserna hade namn, och liksom jag håller på att skissartat lära mina barn köksitalienska, lärde han oss, om vi var tre eller alla åtta syskon som satt runt middagsbordet, att säga salsa di Bologna istället för köttfärssås och så vidare. Han åkte runt stan och scorade parmesan, basilika, olivolja av olika kranar. Det var inte dyrt! Värdet låg i kunskapen. Han hade en hemlighet. En förtrollad värld han delade med oss.
När jag blev äldre försökte jag återskapa vad han lärt mig. Mortlade pinjenötter. Höll på med körsbär och marsalavin i såsen. Jag flyttade in på en gata i Sibirien, händelsevis den där Chez Albert låg, den legendariska speceriaffären min farsa handlade i på 90-talet. Nutiden hann precis överlappa dåtiden då jag hann in till Albert innan han klappade igen för gott. Och där stod de, dunkarna med olivolja, säckarna med ris, som jag sett i diverse hyresrättkök i miljonprogramlägenheter runtom i norrort de varannan helgerna som blev helgerna som blev några dagar om året. Men det här är inget inlägg om män och skilsmässor på 80-talet. De dagar vi väl var där, eller ska vi säga kvällarna, innehöll en värld, pesto genovese – visste jag att vi hade släkt i Genova? Det ligger nära staden Noli. Noli! Som vårt namn! Och vi åt. Det var ingen match för min far att slänga ihop en carbonara, en puttanesca, en norma.
Jag tänker på det när jag läste Victor Malms text i Expressen om att pasta är barnsligt. Ok. Säger någon vars förfäder åt med en gren.
Nej, men skämt åsido. Framförallt är det billigt. Det kanske är barnmat. Pasta är den frånskildes mat.
Ja. Jag har läst rapporterna. Par har inte råd att skilja sig längre i Sverige. Men det är nåt som inte stämmer? Det där är information som inte berättar allt?
Nutidens upptrappning av matpriser förblindar min känsla inför min egen historia? Jag blir gaslightad av Ica? För sanningen är att det är inte ”par” som inte ”har råd” att skilja sig. Det är handlarna som spelar oss ett spratt. När alla grät under inflationen skrattade de hela vägen till banken. Icas vinst ökade med 403 procent förra året. Det är inte ”dåliga tider”. Det är kapitalism.
Min farsa hade åtta barn. Men åt vi inte osso buco? Saltimbocca? Vitello tonnato? Pastan var bara primi för fan. Det känns omöjligt att föreställa sig i dag. En affär som inte låser in sitt kött? En skild invandrare utan ångest? Handlarna tvättar bort mitt riktiga minne och ersätter med lögnen om att jag inte har råd med en purjolök, när den i själva verket har höjts med 33 procent sen i december.
Överallt går det att läsa att barnfamiljer inte har råd med mat. Det stämmer inte. Det som stämmer är att de rånar oss.
