Farfar fick min collie kidnappad och skjuten
Människans relation till djuren har förändrats i grunden
Jag går in i köket och ser pojkvännen ligga på golvet. Armarna längtansfullt utsträckta mot katten, som betraktar honom likgiltigt. Sedan ser hon honom inte alls, blicken vandrar till en punkt strax ovanför honom, fastnar i intet. Han lockar på henne med ord och gester men då får hon nog, vänder sig om och parkerar med ryggen vänd mot honom. Blicken riktad mot köksdörren. ”Ser du,” ropar pojkvännen, ”hon vaktar ingången, hon skyddar mig från yttre faror!” Jag svarar att det är höga tankar att ha om någon som blir nervös av mat i geléform. Men han hör mig inte.
Ungefär samtidigt skriver en kompis till mig om sin hamster. ”I dag var vi hos veterinären, han sövdes med narkos och opererades”. Jag skrattar till. Ser framför mig en crusty gammal råtta med en liten narkosmask över nosen. Jag skriver: ”Hamster sövd med narkos – det är mitt Sverige”. Efter detta svarar hon mig inte mer. Lite förvirrad berättar jag om händelsen för en annan vän, hon suckar: ”du förstår ju inte hur människor känner för sina djur numera”.
Och hon har rätt. Det har skett ett normskifte när det gäller människans relation till djuren, det vet sociologer såväl som Försvarsmakten (se valfritt kommentarfält på ämnet ”får djur tas med till skyddsrummet). Vi älskar dem som familjemedlemmar och tillskriver dem alla möjliga och omöjliga känslor, samtidigt som vi dömer dem till livslång fångenskap i burar och lägenheter. Och äter alltmer kött.
Jag, som växte upp i Norrlands inland på 80-talet, bär på normer som är på utdöende och låter typ så här: man älskar sin katt, men är absolut beredd att ta den av daga om nöden kräver det. För så gjorde man där? Oönskade kattungar slogs mot ladugårdsväggar, gasades i garaget. När jag var nio kidnappades min collie och sköts med jaktgevär i skogen, ett beställningsjobb från farfar som tyckte den blivit ”som obehändig”.
Och inte var jag bättre själv. Som tioåring överräckte jag brorsans marsvin till en polsk snickare med orden ”den andas konstigt”. Innan jag hunnit torka tårarna låg djuret på huggkubben och snickarens morakniv höjdes mot himlen. Vet fortfarande inte om jag räddade någon från onödigt lidande, eller om jag anstiftade till mord på älskad familjemedlem. I takt med att normerna förändras, lutar det alltmer mot sistnämnda.
Sånt här händer knappt längre, inte ens i hembyn. Men visst finns undantag. Som när en grannen häromåret sköt en katt för att den korsat hans åkermark. Efter han fått veta att den tillhört ett barn, hans släkting, försvarade han sig med ”men jag trodde ju det var Kantsjöläkarns katt!” Och möttes av protester. Man får inte längre döda (hus-)djur hursomhelst, inte ens i inlandet. Bara dra dem i halskopplet och tvinga dem till att ingå i vår privata cirkus. Och allt de kan göra för att revoltera, är att låta blicken sväva i väg och fastna i intet.
