Hon visar upp krigets kvinnliga ansikten
Lisa Bjurwald skildrar kvinnors kraft i boken ”Slava Ukraini!”
Hotet mot dem är större, men deras kamp mindre uppmärksammad.
Författaren och journalisten Lisa Bjurwald reste till Ukraina för att ta reda på hur kvinnornas krig skiljer sig från männens.
– Efter ett tag var det som att befinna sig i en våg av kvinnokraft, säger hon.
Kriget har kvinnliga ansikten.
Men kriget har också minst två kön.
Männens krig är rubrikernas krig. Att skiljas från familj och vänner, iklä sig uniform, kura i leran och vänta på nästa artilleribrisad. Eld, rörelse och pilar på kartor. Att döda och dödas.
Det finns kvinnor som delar det.
5 000 ukrainska kvinnor ligger vid fronten, enligt Ukrainas biträdande försvarsminister. Upp till 50 000 andra tjänstgör i uniform, även om siffran är svår att verifiera.
Men de flesta ukrainska kvinnor bedriver ett annat krig. Ett som inte handlar om döden, utan om livet. Att försöka ta hand om unga och gamla. Att väcka barnen natt efter natt och få ner dem i skyddsrum. Att fly.
Kriget fortsätter
Det är ett krig av oro och maktlöshet. Det är också ett krig utan fronter, som fortsätter även för dem som ”klarat sig” och tagit sig till ett tryggt land som Sverige.
– För många tog det 1–2 månader innan de ens kunde sova eller äta. Många av dem som kom på våren tappade hår långt in på sommaren. Nästan alla har regelbundna mardrömmar och barn som är traumatiserade, säger Lisa Bjurwald.
– Du håller ihop på ett sätt som är fruktansvärt psykologiskt påfrestande för dig som människa.
Att överleva, och hålla fasaden uppe.
Det är den unika kvinnliga erfarenheten av krig, menar Lisa Bjurwald. Det är den hon velat skildra i sin bok Slava Ukraini!
Men det kvinnliga kriget är också hotet om att själv göras till ett slagfält.
Att bli ett vapen riktat mot dig själv, din familj, ditt land.
Var det något Lisa Bjurwald inte förstod innan hon reste till Ukraina, så var det hur effektivt de utbredda ryska våldtäkterna sår terror.
Hon liknar det vid terrorattackerna i London 2005, som dödade 52 människor – men en lång tid därefter satte hela mångmiljonstaden i skräck.
– Det är samma sak. Du behöver bara våldta 50 kvinnor så sätter du skräck i ett helt land.
– För många kvinnor är våldtäkt ett hot värre än att bli dödad, just för att det är som Margot Wallström säger i boken: Det är en tortyr. Du går in med våld, fysiskt och själsligt, i en annan människa. Och du gör det framför maken, framför barnen, för att krossa hela familjen, för att de inte ska kunna återhämta sig.
Ekar genom generationerna
Våldtäkterna blir trauman som ekar i generationer.
Lisa Bjurwald har hört om hur mödrar som tvingat sina döttrar att fly, för att de vet vad som hände mormor förra gången.
Mormor blev aldrig sig själv efter det som hände. Det ska inte hända dig.
– Så ja, upplevelsen av krig är annorlunda för kvinnor, säger Lisa Bjurwald.
Kvinnor är offer. Men de är mer än så.
Under arbetet med boken slogs Lisa Bjurwald tvärtom om av hur mycket beslutsamhet och mod de ukrainska kvinnorna har visat upp.
– Efter ett tag var det som att befinna sig i en våg av kvinnokraft, säger hon.
– Jag känner, både som svensk kvinna och journalist, hur länge skulle vi svenska kvinnor klara det, utan att förvandlas till skakande vrak? Skulle vi ens veta var våra skyddsrum är?
Många ukrainska kvinnor som aldrig tidigare varit utanför Ukraina och som knappt pratar engelska, klarar inte bara att fly och ta hand om sina små barn. De klarar att fortsätta kämpa för sitt land, starta insamlingar, anordna demonstrationer.
Dem träffar Lisa Bjurwald också.
Den helkvinnliga IT-bataljonen Dattalion, som slåss mot rysk cyberkrigföring och desinformation.
Aktivisterna i Lettland som protesterar framför ryska ambassaden. Bakbundna, med påsar över sina huvuden och blodiga underkläder, som våldtäktsoffren
i Butja.
Hanna Hopko, en av Ukrainas mest inflytelserika politiker, som reser mellan huvudstäderna i väst för att säkra stödet för sitt land.
Högt pris att betala
Priset de betalar är ofta högt.
– Jag kan se att Stockholm är en fantastisk stad, säger Viktorija Vojtsitska, Hanna Hopkos medarbetare, i boken.
– Men det känns inte spännande att uppleva någonting nytt längre. Spänningen är borta. Det är en sorg som bosatt sig inombords, som inte klarar av att släppa in lyckan, livsglädjen, uppskattningen.
Så vad göra med Ryssland?
Lisa Bjurwald har skrivit mycket om misshandlade kvinnor och lånar liknelsen därifrån.
– Vi har en man som slår och slår, och till slut börjar misshandla barnen. Det är då det går upp för många kvinnor att hon måste lämna. Det är en fruktansvärt farlig och destruktiv relation, och det går inte längre. Det är så jag ser det. Ryssland är en slags återfallsförövare mot det fredliga Europa.
– Många ukrainska kvinnor uttrycker det mer eller mindre: ”Vi kan inte be om nåd från vår bödel, våra våldtäktsmän, våra förövare. Vi måste slåss, på alla sätt vi kan.”
