Tristess och romantik när arbete blir litteratur
Jack Hildén läser två nya diktsamlingar om ströjobb
Arbetarlitteraturen tycks alltid göra återkomst i Sverige, trots sin konstant starka ställning. Sedan Kristian Lundbergs Yarden har begreppet vidgats, eller kanske bearbetats till att främst avteckna samtidens otrygga anställningar, timvikariat, bemanningsföretagens rättslösa och impulsiva nycker.
Tendensen avspeglas även inom poesin. Yarden släpptes 2009 och året därpå kom Jenny Wrangborgs Kallskänken. Men även exempelvis Emil Boss har konsekvent använt poesin som plattform för att påtala orättvisor, som de slavliknande förhållanden som kan råda på en sydafrikansk vingård, för att vi ska kunna klunka bag in box framför På spåret.
Nu finns två nya tillskott, i Henrik Johanssons Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött samt Anna Arvidsdotters Händer att hålla i.
Johansson är förvisso rutinerad inom genren, med flera titlar i bagaget. Här är det ett helt liv han går igenom: från skolans tidiga fokus på att stöpa eleverna i samma form, till pryoplatsernas trevande, till diverse påhugg på McDonalds, bagerier och så vidare.
Till slut kommer jag på mig själv med att heja på Arbetsförmedlingen, vilket knappast är avsikten.
Det är en mycket konkret form av diktning, som tyvärr konsekvent envisas med en irriterande form. Allt ställs upp som en högtidlig dialog där människor, platser och saker kommer fram och ”säger” saker till huvudpersonen, som svarar:
”Arbetsförmedlingen kom till mig och sa: / Nu är tiden för lönebidraget slut. / Har det lett till en anställning? / Jag sa: / Nej. / Och sedan fortsatte jag arbeta för föreningen, som om ingenting hade hänt. / Och ingenting hade hänt.”
Ett slags litterär motsvarighet till Dylans A hard rain’s a-gonna fall, där upprepade frågor får långa svar om de vindlande resor som jaget upplevt. I början känns det som ett rätt kul grepp för att synliggöra en tillvaro som både är extremt monoton och extremt ombytlig.
Samtidigt ägnar även hon sig åt en del av klichéerna som bemanningstillvaron inbjuder till.
Men tids nog börjar det låta juvenilt med alla ”Herrljunga kom till mig och sa: Vi har pizzeria”, och uppräknandet framstår som gnälligt. Till slut kommer jag på mig själv med att heja på Arbetsförmedlingen, vilket knappast är avsikten. De tillhandahåller ju resurser! Kurser i dataanvändning och allt möjligt.
Fruktansvärda arbetsplatser… påminner om fällan arbetarlitteratur tenderar att kliva i. Den har ofrånkomligen ett nostalgiskt skimmer, där alla karaktärer gärna blir Hanna i Nationalteaterns Hanna från Arlöv. Starka men undertryckta, i uppror mot svinen till chefer som inte bryr sig om annat än profit.
När jag skrev min debutroman kändes det självklart att ta avstamp i arbetet. Det verkade bara enklast och mest görbart. Jag blev nästan förvånad över hur mycket laddning som fanns i att beskriva konkreta, kroppsliga sysslor. Nästan som skrivarskolornas övningar: skriv det du har gjort idag, utan värderingar, och se vad som händer.
Men det var inte bara på grund av lathet. Att skriva om jobbet på vaktmästeriet gjorde det också synligt, och mer än så. Att tömma kaffemaskinen, dela ut post och hänga upp tavlor, och allt annat som dittills bara varit tråkigt, blev plötsligt meningsfullt. Jag gjorde faktiskt något. Vem det tjänade, om någon, var mindre viktigt. På den platsen fanns jag. Jag fanns på ett sätt som var mycket mer konkret än i den diffusa omvärld som lurade utanför kontoret.
En liknande tankegång går att finna i Anna Arvidsdotters Händer att hålla i. Den delas upp i olika områden kring och i Malmö, eftersom jaget får jobb på posten. Posten är och förblir arbetarlitteraturens favoritjobb, sedan Bukowskis Postverket. Även Ludvig Köhler har sorterat brev i diktsamlingen som såklart heter just Posten.
Arvidssons stil känns igen från andra inom genren: när arbetet är monotont och ostimulerande speglar det estetiken: ”vi tilldelas budgettelefoner / skannar streckkoder / varje försändelse ska säkras / varje syndabock hittas”. Hon arbetar med omtagningar, likt just Kristian Lundberg, för att understryka uppgivenheten det innebär att alltid vänta på pass.
En sådan upprepning lyder ”de behöver inte tysta oss”. Det syftar till företaget, som är en del av den kultur som innebär att arbetarna vänder sig mot varann. Helt enkelt eftersom det inte finns något val – det är viktigare att ha jobb än att vara solidarisk mot sina kollegor, som ändå kommer vara utbytta om några veckor. Här sätter Arvidsson fingret på en sorg som är lätt att känna igen sig i.
Samtidigt ägnar även hon sig åt en del av klichéerna som bemanningstillvaron inbjuder till. Den är ju redan så parodisk, i sin uppenbara avhumanisering och kalla logik. För den som befunnit sig i sådana situationer är det lätt att hävda att verkligheten överträffar dikten. Just därför är det viktigt att litteraturen gör sitt bästa för att inte bli övertydlig, vilket den ibland blir i Händer att hålla i. Rader som ”varför låter kapitalism och kapitulation så lika” eller ”klyftorna som vidöppna käftar” gör inget mer än att fylla i den förväntade mallen.
Och på anställningsintervjun hänger en motiverande plansch med mottot ”great things never come from comfort zones”, för en timanställning på noll procent. Föraktfullt och verklighetsfrånvänt för den som är på plats, men på boksidorna blir det alltför uppenbart vad som vill förmedlas.
Det är ofta där jag upplever att arbetarlitteraturen står och väger. Den bär på ett romantiskt skimmer, ett arv som tycks befalla stilen åt en viss riktning. Samt en tematik där man trots usla villkor kan förlita sig på den mänskliga värmen från andra i samma situation. Hos Arvidsson är titeln dubbel. Händerna är både ett redskap för att utföra fysiskt arbete, men också en möjlighet att nå fram till varandra. I förlängningen finns också alltid förhoppningen att dessa händer tvinnas samman med andras, och därmed blir ett redskap i kampen. Först då blir det möjligt att rucka på orättvisorna man underkastats.
