Bajsskandal skakar det tyska kulturlivet
Balettchefen borde tåla en och annan kritisk recension
Statsoperan i tyska Hannover skakas av en bajsskandal. I pausen under lördagens balettpremiär av Glaube – Liebe – Hoffnung gick operahusets balettchef Marco Goecke till attack mot danskritikern Wiebke Hüster i foajén, där han smetade hundbajs på henne. Av allt att döma som hämnd för hennes negativa recension av Goeckes senaste stycke In the Dutch Mountain.
Före bajsattacken, som är polisanmäld, ska balettchefen ha försökt porta kritikern från operahuset och beskyllt henne för att ha orsakat uppsagda biljettabonnemang med sin recension i Frankfurter Allgemeine. Denna var nu knappast något fullfjädrat lustmord, men inbegrep ändå ett slags varning för risken att ”omväxlande bli galen och dö av tristess” när man ser Goeckes koreografi. Något man kan tycka att en etablerad, offentligt avlönad chefskoreograf borde tåla att höra.
Hur löjligt man än tycker att tilltaget framstår, och hur uppenbart det ändå är att skandalen i slutändan främst kommer att slå tillbaka på Marco Goecke själv – på hans rykte och kanske även hans möjligheter att fortsätta som balettchef, måste denna bajsattack absolut ses som ännu ett försök att inskränka pressfriheten för en oberoende kritiker. (Uppdatering: Balettchefen uppges nu vara avstängd från sin tjänst.)
För tyvärr finns en tydligt ökande tendens från kulturutövare att på olika sätt attackera, raljera och försöka underminera kritikers oberoende arbete genom olika sorters överträdelser av den viktiga armlängdens gräns. På samma sätt som politiker och andra makthavare allt oftare går till angrepp mot granskande journalister.
Jag har själv utsatts för att en teatergrupp hängt ut mitt privata mobilnummer som svar på en recension, och i höstas skrev DN:s kritiker Jacob Lundström om hur Ruben Östlunds producent vid upprepade tillfällen skickat meddelanden där han kallar honom tönt efter att han recenserat Östlunds filmer.
Att politiker allt oftare har otur när de försöker minnas demokratins spelregler har vi ju börjat vänja oss vid, men det är särskilt anmärkningsvärt när konstnärer som själva gärna åberopar konstens frihet i vårt politiskt allt hårdare klimat på olika vis försöker begränsa oberoende, professionella kritikers åsiktsutrymme. Att just konstnärer kan ha så låg förståelse för den oberoende kritikens viktiga roll i ett öppet och demokratiskt kulturliv. Att som konstnär inte inse vad man signalerar med respektlösa påhopp på oliktänkare utanför den professionella, offentliga spelplanen. Att gå till personangrepp i stället för att enligt den demokratiska konstens regler föra en öppen diskussion på lika villkor om konsten och kritiken. Med minst en armlängds avstånd. Det är fan bajs.
