Ynkligt när fackpressen slutar med kulturtexter
Kulturen får aldrig vara viktig hos LO Mediehus
Fackföreningen Livs tidning med det fyndiga namnet Mål & Medel har länge haft en osannolikt bra kulturdel med en stor del av Sveriges arbetarförfattare knutna till sidan, bland annat prisbelönta Maria Hamberg och Tony Samuelsson. På sidan har Henrik Johansson skrivit initierat om japansk och kinesisk arbetarlitteratur, Victor Estby har rapporterat om kultur i glesbygden och i varje nummer har en novell med illustrationer publicerats. Mål & Medel har, för att travestera en berömd författare, höjt fackföreningsrörelsens andliga pH-värde.
Men nu är det slut med det. Nyligen tog LO Mediehus över driften och som vanligt betyder det att kulturen skalas ner. Frilansarna fick via massmejl reda på att deras kontrakt inte förlängs, kulturvinjetten kommer troligen tas bort.
När jag ringer upp tidningens chefredaktör Åsa Passanisi menar hon att kulturdelen varit alldeles för ambitiös (jo, hon uttrycker sig faktiskt så). Noveller kanske kan publiceras till jul och sommar. Tidningen ska hänga med i tiden och bli en webbplattform. Och på sådana – det vet ju alla – underpresterar kritik och skönlitteratur.
Detta är en sorglig men ack så tidstypisk utveckling. Sedan 70-talet har antalet fackföreningstidningar halverats. Över kulturdelen på stora förbundstidningar som Kommunalarbetaren och Handelsnytt har en dödsängel gått. Häromåret var anrika Arbetet på vippen att lägga ner vinjetten (i slutändan räddades den efter en heroisk insats av Johannes Klenell). Gemensamt för alla dessa: de görs av LO Mediehus. Ofta hänvisar man till läsarundersökningar. Men herregud: kulturen är alltid mindre läst än övriga delar i alla tidningar: det gör inte att vare sig DN, UNT eller Aftonbladet lägger ner.
Frågan är vart skrivande arbetare ska vända sig i dag? Om inte ens deras förbundstidningar bryr sig – så vem? Kan LO med trovärdighet kritisera när den borgerliga regeringen skär ner anslagen till kulturskolan och folkbildningen? Sverige har fortfarande en av världens starkaste fackföreningsrörelser. Att man inte klarar av den mest basala kulturbevakningen är faktiskt ynkligt!
I dikten Snösväng reflekterar Stig Sjödin över ”vanligt folks” läsande. Inte så många arbetare läser mina dikter, konstaterar han. Men några poem överför säkert ett ord eller en strof, ”som arbetar inne i dem som en snöskrapa”. En gång i tiden tänkte fackföreningsrörelsen likadant. Samlingsvolymen som dikten ingick i, Arbete och människovärde, trycktes i 30 000 exemplar – av LO.
I dag är det annorlunda. Räknenissarna har tagit över, budskapet förs ut av kommunikatörer. Med Mål & Medel faller den sista bastionen.
Snöskrapan har kört fast i vintermörkret.
