Att reparera världen är centralt i judendomen
Förenklingar och brist på förståelse skapar avgrunder
Veckan efter den 7 oktober drömde jag min barndoms återkommande mardröm, en dröm som jag inte haft sedan jag var i tolvårsåldern. I drömmen springer, eller snarare väller, nazister ned för en backe bakom vårt hus i Enskede. De är en blandning av 30-talets tyska nazister och 90-talets svenska nynazister; uniformer, bomberjackor och getta grips med vita skosnören. Barndomens skräcksymboler aktualiseras och historien blandas med nuet.
En judisk identitet är för många präglad av en känsla av utsatthet. Det kan förstås som del av det som den amerikanska litteraturvetaren Marianne Hirsch beskriver som ”postminne”, ett nedärvt trauma. Men det kan också ses som en del av en kollektiv berättelse om folkmord och förlust, och om hur en sekulär judiskhet konstruerat sin identitet i relation till Förintelsen. Genom vittneslitteratur, film och konst förbinds en kulturell judisk identitet med Förintelsens arv.
Tikkun olam, att reparera världen, är ett av judendomens centrala begrepp. Det handlar om varje människas etiska ansvar att försöka göra världen bättre och om hur vi som människor bör agera. En vilja till reparation tolkar jag som en grundläggande etisk solidaritet. En förståelse av allas lika värde, sörjbarhet och rätt till liv i fred och frihet.
Filosofen Margaret Urban Walker beskriver hur en moralisk reparation är att återställa eller skapa förtroende och hopp, en gemensam känsla av värde och ansvar. Reparation kan vara ett sätt att hantera ett traumatiskt förflutet och en plats för handling och omförhandling. Det är inte en rörelse bakåt, men inte heller en progression, det innebär varken att läka och gå vidare eller att återgå till status quo. Men vad kan det konkret betyda i denna tid av polarisering och sönderfall?
Den här hösten och vintern rymmer ett mörker som jag inte förmår greppa. Sorgen över alla de liv som förlorats, Hamas brutala attack och systematiska sexuella våld, bomberna och svälten bland civila i Gaza, gisslan som fortfarande hålls fången, framtiden för ett möjligt liv för palestinierna.
Men mörkret finns också här, bland vänner och bekanta, i sammanhang som varit en trygg hemvist men nu känns omöjliga. Den besvikelse jag känt inför vänstervänners oförmåga att se vidden av Hamas fascism, judehat och brutalitet är lamslående. Vi är så hjälplösa, skriver en vän i Jerusalem och syftar på den svåra positionen att vara israel mot ockupationen, mot islamistiskt våld, mot en judisk religiös revisionism och samtidigt övergiven av en internationell progressiv vänster.
Ett upprop undertecknat av en grupp internationella forskare lyfter frågor om varför vänstern relativiserat Hamas massaker genom att kontextualisera den tills den blir obetydlig, och varför samma rörelser misslyckas med att se och bekämpa antisemitism inom sina egna led. Som ett av flera svar lyfter de en okunskap om sionismens historia. För trots slagorden finns knappast en sionism. Dess historia är mångfacetterad, vissa riktningar bar imperialistiska idéer och andra föreställde sig en binationell och interreligiös samexistens.
Det är också en oförståelse av den kontext som låg till grund för bildandet av den israeliska staten och av ”Israel” som en imaginär och historisk utgångspunkt för den judiska religionen. Uppropet citerar Edward Said: palestinierna är offrens offer och flyktingarnas flyktingar.
I en svensk kontext har jag upplevt att det görs förenklingar som suddar ut alla nyanser. Vi måste exempelvis kunna se det systematiserade sexuella våld som utövades av Hamas och samtidigt kunna agera för ett eldupphör. Ett liknande problem är att legitim kritik av staten Israel betecknas som antisemitism enligt den definition Sverige ställt sig bakom, men att det samtidigt sprids en förtäckt antisemitism som gömmer sig bakom kritik av den israeliska staten.
Samtiden är vad den är på grund av historien, men varje kontext är specifik och kampen för rätten till fred och frihet bör hävda det.
Som när en svensk artist skriver ut Israel med dollar, euro och pund-tecken, en mural i Malmö av Netanyahu med djävulshorn och kluven tunga eller när en talare på en demonstration den 23 december i Stockholm säger att ”sionisterna är de verkliga antisemiterna”. I förlängningen förbinds Israel-Palestinakonflikten med Förintelsen, inte som en historisk kontext av statens tillkomst utan som en etisk korrelation i relation till vem som är offer och vem som är förövare. I en intervju i New Yorker ger historikern David Feldman ett talande exempel: ordet ”Gaza” klottrat på väggen av ett Förintelsebibliotek i Wien.
Förenklingar och brist på förståelse för den andres position skapar sprickor, sår och avgrunder. Hur detta ska repareras vet jag inte. I år, på Förintelsens minnesdag, är frågan särskilt närvarande. Inte för att det som händer nu liknar det som hände då, men för att den i samtidens katastrof används som jämförelse och kontext.
Som när en demonstration mot det pågående kriget arrangeras i dag, i Stockholm, och en sorg tvingas konkurrera med en annan. Historien instrumentaliseras, i stället för att värnas. Samtiden är vad den är på grund av historien, men varje kontext är specifik och kampen för rätten till fred och frihet bör hävda det. I förlängningen är omsorg, ansvar och erkännande nödvändiga begrepp för att man ska kunna föreställa sig ett framtida minne, en tid där förtroende kan byggas upp och ett gemensamt liv kan stakas ut.
Denna framtid blir lättare att nå genom omsorg om vilka ord och begrepp vi använder, och genom lärande och en empati för den andre. Att uppmärksamma, påtala och invända mot när retoriken (slagorden, tidningarnas rubriksättning och bildanvändning) rymmer antisemitiska eller historierevisionistiska ekon och när offren i Gaza om och om igen reduceras till siffror är sätt att sträva mot en sådan reparation, tikkun olam. I min mardröm kommer nazisterna mot mitt fönster, men jag vaknar alltid innan de når fram.
