SVT vill – men kan inte göra ungdomsserier
Public service ska akta sig för att förlöjliga och förminska ungdomens komplexitet
Tjejen högst upp i hierarkikedjan kommer i klackar över skolgården mot några betatjejer och säger att de kan dyka upp klockan åtta om de är sugna på fest på fredag.
En förälder kliver in i rummet med ett leende på läpparna och säger de magiska orden ”inga droger, ingen sprit och ett nej är ett nej”.
Klockan slår åtta och på festen serveras hallonsaft på silverfat. Innan man vet ordet av blir betatjejen bjuden på ett litet piller och utsatt för ett gåtfullt våldtäktsförsök på en mysigt upplyst brygga, innan hennes kompis i sista sekund dyker upp för att rädda henne.
En voiceover har tidigare bekräftat att ”ödet kan verkligen vara en bitch”.
”Det handlar om tjejers utsatthet” säger Maria Karlsson Thörnqvist som regisserat SVT:s senaste ungdomsserie, ”Fejk”. Visst, ungdomen är en komplex tid som kan vara svår att gestalta. Men när SVT försöker blir det aldrig riktigt bra. En AI hade kunnat framställa tjejers utsatthet på ett bättre sätt.
”Fejk”, och tidigare även ”Bror” och ”Festen” har goda intentioner och motsatt utfall. Plottarna är snarlika. Öden vävs samman mellan några ungdomar som bor på samma ort när något oväntat (läs: osannolikt) händer. En serie om kärlek, svek och att växa upp, sägs det. Men resultatet är framför allt en spegling av vad medelålders public service-anställda tror att begreppet ”ungdom” innehåller.
Som Sydsvenskans Camilla Larsson skrev i en recension av ”Fejk” känns den trots det ”skräddarsydda innehållet” – gjord för att passa (en homogen och otroligt likasinnad) grupp 16–29-åringar – ”rejält konstruerad”. Dialogerna är off och karaktärsutvecklingen ointressant.
Men jakten på autenticitet blir självutplånande. Dessutom går igenkänning att skapa på andra sätt än att förgäves försöka skildra en urspårad ungdomsfest eller ett misslyckat ligg
SVT har ägnat sig åt metoden djupintervjuer med ungdomar, om deras intressen och levnadsvillkor. Ändå avslöjar valet av musik, kostym och scenografi en total okunskap om vad ”dagens ungdom” faktiskt håller på med. Släng in ett lösryckt samhällsproblem och en tidigare Mello-/Idoldeltagare så har du ett fullständigt ofullständigt ungdomsdrama.
Skyldig till inflationen av halvkassa ungdomsserier är såklart norska ”Skam” från 2015. Succén, som efter två säsonger stod för NRK:s halva tittartrafik, visade att det fanns pengar i att få tillbaka unga vuxna till tv-tittandet. Autenticiteten i ”Skam” var något som de tidigare amerikanska ungdomsserierna aldrig kom i närheten av och serien omtalades därför som något världsomvälvande. Sedan dess har serieskapare försökt sig på samma recept utan att lyckas.
Men det är inte bara ekonomiska incitament som ligger bakom ökningen av ungdomsserier. Det är en del av public service-uppdraget att visa ”att det finns människor som ser ut som du, lever som du, och tänker som du”, som Maria Karlsson Thörnqvist, skaparen av ”Fejk” och ”Festen”, sa i en intervju. ”Igenkänning ger hopp” säger hon och visst stämmer det att etablerade medier har ett stort arbete framför sig om man vill visa sig allierad med ungdomen.
Men jakten på autenticitet blir självutplånande. Dessutom går igenkänning att skapa på andra sätt än att förgäves försöka skildra en urspårad ungdomsfest eller ett misslyckat ligg. Om karaktärerna bara skulle prata som ungdomar faktiskt gör kan både ett upphöjt Euphoriaavsnitt eller en plottlös ”hang around-film” som klassikern ”Dazed and confused” bli definierande för en hel generation.
Att det går att göra bra ungdomsserier vet vi, varför blir det då så fel? Är det för att språket bland unga ändras konstant och ordet ”hora” tenderar att överanvändas? Eller för att skaparna av SVT:s ungdomsserier befinner sig närmare 50 än 25? Är det för att komplexa samhällsfrågor kokas ner till boxar som ska checkas av (våldtäkt [X], icke-normativt sex [X] och multinationell representation [X]). Eller är det för att det är enklare att identifiera något som inte är äkta – när äkta så tydligt är den underliggande ambitionen?
I en artikel från 2021 i New York Times intervjuas Chris Weitz, en av regissörerna bakom de kultförklarade ungdomsfilmerna ”American pie” om hur förutsättningarna för autenticitet har förändrats. ”Nu kan tonåringar få tag på all typ av innehåll som handlar om dem själva, producerat av dem själva, vilket ger dem en större känsla av sanning än vad någon filmproducent skulle kunna hitta på”, menar han.
Om SVT verkligen vill uppnå den euforiska känslan av att vara ”äkta” måste de skruva en hel del i sitt maskineri och akta sig för att förlöjliga och förminska ungdomens komplexitet. Särskilt med tanke på att de som växer upp i dag gör det med helt andra förutsättningar, där omvärlden kantas av osäkerhet och där unga är mindre intresserade av fest och alkohol än tidigare. Det om något borde SVT veta om.
