Någonstans vid Björn Skifs brast det för mig
SVT:s ”Thank you for the music” tjuvkopplar sig förbi allt
”Jag såg den här i morse och blev liksom gråtig?” Det är min nästan 50-åriga syster som skriver till mig och det hon hade sett var SVT:s musikvideo ”Thank you for the music”. I den sjunger 26 svenska artister en eller två strofer vardera i Abba-klassikern med samma namn. SVT kallar det en hyllning till musik i allmänhet men just denna vår, när vi närmar oss 50-årsdagen av Abbas internationella och sensationella genombrott i Eurovision, känns det lika mycket som en hyllning till dem. Och varför inte?
Om du läser det här utan att ha sett videon är jag rädd att effekten förtas något, för när jag tittade hade jag ingen aning om att det var 26 artiser som medverkade, eller vilka de var. ”Jaha, Miriam Bryant och Benny Andersson själv, kul, och … åh, Tommy Körberg! Och Seinabo Sey! Hooja!” och någonstans vid självaste Björn Skifs brast det för mig med.
Det är en video som tjuvkopplar sig förbi allt vad intellekt och kritiskt tänkande heter. Inte bara handlar det om vidden av artister, i genrer och åldrar, eller låten i sig, som sitter i ryggmärgen på så många. Dessutom befinner sig artisterna på olika platser runt om i Sverige: i skogen, på en bibbla, på ett äldreboende, i en skolaula, på en campingplats och så vidare – en vintersaga 2.0, kan man säga.
Hanna Fahl menar i DN att magin uteblir eftersom man inte lyckats samla alla artister i ett rum (till skillnad från vid inspelningen av ”We are the world” 1985, som man nu kan se i vinterns mysigaste dokumentär ”The greatest night in pop” på Netflix) men jag vet inte. Att se Sarah Klang ta ton på bilprovningen väcker en säregen känsla av rörelse och kärleksfullt fniss.
När jag kopplar på det kritiska tänkandet igen ser jag att videon absolut kan placeras in i den pågående debatten om svenskhet och tillhörighet – men från helt olika håll. Man kan se den som ett sätt att försöka ringa in svenskheten, för videon fläskar verkligen på. Men lika gärna kan den sägas visa att det finns en samhörighet som trumfar en föreställd svenskhet, och att den kallas musik.
Eller så frikopplar man sig från både intellekt och debatt och bara låter sig bli lite gråtig.
