Givetvis borde vi ha en litterär kanon i skolan
Svenska elever måste läsa mer än bara ”Snabba cash” och ”Dagbok för alla mina fans”
Dåliga och ogenomtänkta regeringsförslag går det nuförtiden tretton på dussinet. Därför är det så underligt att det som många av Sveriges intellektuella har lagt krut på att kritisera, är det om kulturkanon. Ett auktoritärt projekt, menar denna sidas Karin Petterson. Det här signalerar övergången från demokrati till ett totalitärt statsskick, skrev trettiofem författare i ett upprop förra året.
Medan det är oklart vad ”kultur” egentligen ska betyda, finns en del som faktiskt är bra: den om litterär kanon. Att samtliga elever får läsa samma verk skapar en gemensam grund för ett samtal där alla är lika förtrogna med referenserna.
Särskilt socialister borde omfamna förslaget. Vårt litterära arv är nämligen övervägande av socialistisk natur, som Per Leander mycket riktigt påpekat i Internationalen. August Strindberg, Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Karin Boye, Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg, Theodor Kallifatides – dessa kan man inte undvika i en kanon värd sitt namn. För att inte tala om de feministiska författare som av nödvändighet kommer att behöva vara med: Carl Jonas Love Almqvist, Victoria Benedictsson, Ellen Key. Är det dåligt att unga får bekanta sig med dem?
Alternativet är att fortsätta som idag, där tillgången till litteratur är en klassfråga
Inget säger att eleverna måste tycka att verken är bra. En kanon skulle innebära precis vad den gör i länder med en rik historia, som Grekland där det skulle vara otänkbart att en elev går ut skolan utan att ha läst Homeros. I Spanien har det under perioder varit obligatoriskt med högläsning av ”Don Quijote” i skolorna. Att känna till verken ger självförtroende och berikar själen, men det gör också något med samhället: att hänvisa till de homeriska berättelserna kan vem som helst göra i ett samtal mellan vänner eller en politisk debatt. Man vet att alla läst dem.
Alternativet är att fortsätta som i dag, där tillgången till litteratur är en klassfråga. En svensk elev kan gå igenom hela grundskolan utan att ha läst annat än ”Snabba cash”, som han valt själv, några slumpmässigt utvalda verk som läraren råkar gilla, samt, inte att förglömma, ”Dagbok för alla mina fans” eftersom alla elever vet att hälften av boken består av bilder. Om man inte har föräldrar som introducerar en för andra typer av litteratur kommer man att förbli okunnig. Är det en sådan befolkning vi vill ha? Obildad och lätt att styra?
Närläser man debattartiklarna som skrivits mot kanon är det tydligt att 1) författarna inte vet själva varför de är emot det, utan måste ta stöd mot andra frågor. Karin Pettersson skriver passionerat emot nedskärningar på skolan. Gott så, men vad har det med kanon att göra? Och 2) att det rör sig om en reflexmässig reaktion emot ”styrning”, ”listor”, ”staten” och ett lika reflexmässigt försvar för ”friheten” vilket är tydligt i de trettiofem författarnas upprop. Det här är högerargument, inte vänster. Och oavsett politisk riktning: dumma argument. Skulle det gå bra om vissa skolor läste Eyvind Johnson, medan det är fruktansvärt om alla gör det samtidigt? Varför då? Trams.
Naturligtvis borde Svenska Akademin ha tagit på sig det här
Det som är mindre bra är att uppdraget sträcker sig utöver litteraturen och ska omfatta hela kulturen. Det borde begränsas till litteraturen – andra kulturformer är inte i behov av samma förkovran, och det får absolut inte gå så långt att kanon omfattar musik och kulturella uttryck. Det skulle sannerligen vara auktoritärt.
Det är också mindre bra att uppdraget att ta fram en kanon ska gå till Lars Trägårdh, som inte är litteraturvetare. Naturligtvis borde Svenska Akademin ha tagit på sig det här. Men när förslaget väl ligger på bordet så blir det ett utmärkt tillfälle att diskutera det – vilka har uteslutits? Vilka är med, men håller inte måttet? Och just det är poängen med att ha en kanon. Det är något att förhålla sig till, på gott och ont. En grund för fortsatt diskussion, inte sista ordet.
