Strängt och stilrent från sjöarnas land
Mikael Strömberg lyssnar till finska toner och reder ut fenomenet Sibelius
Myten berättar om de ljusa nätterna. Landet där mjölkbilen brakar fram fem i sju varannan morgon. Och där ensamma medelålders män sitter och glor in i tomheten med en urdrucken koskenkorva på köksbordet.
Nog finns det gott om utrymme i Finland men inte är det ensligt som många tror. Lyssna till vad Finlands största patriot genom tiderna, Jean Sibelius (1856–1957), har att säga.
I T he Sibelius Edition tar BIS – det svenska skivbolaget för klassisk och
nutida musik – fram allt man har av kompetens. Bakom utgivningen ligger en grundlig edition, vilket innebär att varje cd föregås av en källkritisk granskning, tillförlitlighet, tillägg i noterna och så vidare. Det handlar inte bara om att samla så många originalversioner som möjligt, utgivningen måste också förmedla en ursprunglig intention på ett modernt sätt. Ett fint exempel är Folke Gräsbecks cd med Sibelius pianomusik som innehåller både original och världspremiärer.
I mars nästa år släpps symfonierna och orgelmusiken och fullbordar en serie om 13 cd-boxar.
Hur kan man egentligen förklara fenomenet Sibelius? Var fick han all makt ifrån? Jörn Donner skulle antagligen svara: saunan, den finska avrivningen. Ett snabbt överslag ger vid handen att varje finländare är innehavare av en 1/3 bastu.
Eller den finska sisun, som av hävd hyllar uthållighet och motståndskraft. När alla antar att Sibelius sett sin sista nubbe, reser han sig och skriver en historisk violinkonsert. Han när en dröm om att bli violinvirtuos och konserten (här i oöverträffad version med Leonidas Kavakos violin) skrivs medvetet som ett gravmonument över denna brustna dröm.
Eller sjöarna. Enligt en ny undersökning finns i Finland närmare 200 000 sjöar, alltså drygt en sjö per 25:e invånare, och naturligtvis har de präglat även Sibelius. I Kalevala, som han läste med lupp, spelas huvudrollen av sjöarna och morgondimman.
Eller skogen. Inget annat land i världen har så mycket skog i förhållande till total markareal. Det skjuter skott i musiken vars årsringar vi kan avlyssna.
Sibelius kära hem i över femtio år, Ainolo i Järvenpää, ligger i en vacker skogsglänta. Han var en skogsmänniska och rörde sig hemtamt där, en kringströvare som med tiden blev vad man kan påstå, en naturkonservativ person.
Eftersom Sibelius var finländare omfattades han även av en typisk finsk fördom – att landet ligger utanför Europa. Det är en tydlig ambivalens som också hörs när man sitter med Sibelius samlade verk framför sig. Å ena sidan vill han inte erkänna några impulser utifrån.
Å andra sidan vill han komponera som om han bor i Paris. Han vill var en del av det latinska och det urfinska, och med tiden utvecklas ambivalensen till en psykologisk låsning. Han slutar skriva. Hör Sibelius innan låsningen, exempelvis hans tondikter: En saga, The Wood-Nymph, Lemminkäinen Suite, Finlandia, Pohjolas Dotter, Taipolo. Här med Lahtis och Göteborgs Symfoniorkesterar, som under ledning av Osmo Vänskäs och Neeme Järvis understryker det filmiska. Som introduktion till Sibelius fungerar tondikterna perfekt.
1:a symfonin målar breda melodilinjer med långsamt skiftande harmonier. Den känsla av frihet och lätthet med vilken musiken utvecklas skymmer symfonins inneboende stränghet. Det är en stränghet typiskt för Sibelius, där tankeskotten växer organiskt. 2:a symfonin rymmer dessutom en symbolisk protest över landets russifiering. Så småningom kasserar han den klassiska musikens prefab-former framför andra: sonatformen. Han reser till London, Wien, Paris, New York. Under några tiotal år är han en ovanligt rörlig finländare. Internationella hedersbetygelser haglar över honom. Han skriver musik för röst och orkester som pekar 30–40 år framåt i tiden.
Stilen blir alltmer kärv. Hans fjärde symfoni (1911) uppehåller sig exempelvis i en harmonisk värld lika dissonant som Mahlers sista symfoni. Här dominerar tritonusintervallet (”djävulsintervallet”) som avviker från dur och mollsystemet. Nästan allt som sker i symfonin kan härledas till tritonus. Samma stålnackade konsekvens drivs i 5:e symfonin, i den heroiska tonarten ess-dur med en väldig lyskraft.
Plötsligt, utan några som helst tecken, inträder Den stora tystnaden i Ainola. Sibelius skriver till vännen Axel Carpelan: ”Min inre människa har förändrat mig. Det är med en känsla av vemod och oro jag märker det. Måtte jag inte bli kall och hård”. Brevet kommer efter en serie överväldigande symfonier och kammarmusik, sånger, pianoverk och tondikter. Egentligen är det inte konstigt att det vållar en alldeles speciell ångest. Har han åstadkommit något äkta eller är allt bara en illusion? Är han i stånd att hålla nivån?
Man brukar tala om Sibelius tre epoker: den kalevala-romantiska, den europeisk-klassiska och den universella. Men egentligen bildar Sibelius musik en cyklisk helhet. Unge Sibelius, nationalromantikern, återvänder. Han kan inte amputera sina finska rötter. Musikens starka hemmahörighet – orkestepanoramat, dimmigheten, stämningssökeriet – dör aldrig. Det är faktiskt också den största behållningen med BIS-editionen, att visa just det.
