Sommar – då rullar det stora vemodet in
Vad ska du göra i påsk? Vad ska du göra i jul? Vad gör du på midsommar, valborg, nyår? Och vad har du för sommarplaner?
Högtider i all ära, men de skapar en helvetes press.
På julen, det är alla införstådda med, ska ingen människa behöva vara ensam ty det är en högtid att fira tillsammans. Dessutom ska det visas barmhärtighet med de mindre bemedlade – kanske till och med solidaritet.
Well, jag kan informera om att de ensamma finns där resten av året också. Och om vi fick sitta ifred på våra kammare och huka med galopperande ångest hela vinterhalvåret, så är det nu definitivt slut på det roliga.
Först kom vårsolen med sitt obarmhärtiga ljus. Sedan kom det ljuvliga. Och om sociala medier för länge sen har tagit över reklamens tvångsmässiga reproduktion av idylliska trivselbilder, har livsnjutandets imperativ vid det här laget invaderat verkligheten på bred front. Nu jagas trollen ut i ljuset.
Jag pratar med en annan nyskild vän och vi tävlar i målande beskrivningar av hur vår oerhörda ensamhet uppenbarar sig för oss i full sommarskrud. Hen vinner som alltid med hästlängder.
Men om hen förut kunde trivas i en mörk lägenhet för att ”ingenting kan vara mörkare än mitt inre” – hur ska det nu gå att matcha våra sarkasmer och svartsynta drapor? Vad hade Cioran att säga om syrener och glada gamänger på uteserveringar, liksom? Nej, det får la bli Hjalmar Söderberg i så fall.
Och medan en vänlig grönskas rika dräkt uppmanar till otukt, hedonism och umgänge i alla dess möjliga och omöjliga former, sker en regelrätt upptrappning av konflikten.
För nu kommer själva eldprovet, om det inte redan är här: sommarlovet, en flera veckor lång prövning i avslappning, ”rekreation”, påhittade fritidsaktiviteter, mat flera gånger om dan samt samvaro i förmodade gemenskaper såsom ”kompisgäng” eller ”familj”.
Det är en ångestgenererande evighet för alla oss som inte tar dessa gemenskaper och aktiviteter för självklara – eller för vilka de hursomhelst inte är utan allvarliga komplikationer.
Jag tänker på Harry Potter, som varje år måste genomleva sommaren hos sina mugglarsläktingar i väntan på att det riktiga, magiska livet ska ta vid igen vid terminsstarten, och känner att han i själva verket är en mycket, mycket vanlig pojke.
Jag tänker på den med all säkerhet välmenande skoltextexercisen ”Mitt sommarlov”, som går ut på att vid sommarens slut avlägga rapport om ett lyckat liv och ett spännande lov.
Jag tänker på Anita Hegerlands stämma som skär genom märg och ben.
Jag tänker på detta med skilsmässobarnets knappt bortträngda ångest över alla typer av undantagstillstånd och med den nyseparerades dito över en hel jävla tillvaro som måste uppfinnas in i minsta detalj.
Själv skulle jag gärna stryka helgerna helt och hållet. Vardag däremot, det är grejer det. Åtminstone ställer den inga krav utöver det vanliga – och då kan gärna det ovanliga få lov att hända. Det är ett undantag som passar mig.
