Fabriksljuden ruskar inte om
Tobias Broströms aerodynamiska rytmer alltför strömlinjeformade
MUSIK Det första jag hörde av Tobias Broström var en Buxtehude remix. En gammal dansk barockgubbe i nytt stilistiskt ljus.
Broströms musik har en glimtvis hårt pådrivande rytmik. Han beskriver det själv med: ”Fylld av hets och kraft som uppträder i attacker och vågor.”
Som en vindflöjel följer musiken hans fantasi. Ibland uppstår ett fantastiskt flow, som i dubbelkonserten Samsara på en cd från dB production.
I Dreamscape skruvas soundet lite åt minimalistisk rock, med ett Västerås Sinfonietta på hugget. I stil med syntens fabriksljud och arpeggiatorer (vilket antagligen är meningen).
Det stora genombrottet kom med Arena - Slagverkskonsert nr. 1 (2004), som skrevs direkt för Johan Bridger. Men Broström skriver även kammarmusik, elektroakustisk musik och musik för dans och film.
Cd:n avslutas med Cello Concerto; en snygg, aerodynamisk orkesterdesign som rakt igenom utstrålar ”nutida musik”.
Men i det längre perspektivet känns det tyvärr alltför strömlinjeformat och normaliserat. Inget sticker ut. Musiken ruskar inte om. Den kräver för lite av mig.
