Bisarr idé att vi skulle ”glömma bort männen”
Texterna om Augustpriset är besvärande i sitt prat om ”kvinnodominans”
Diskussionerna om Augustpriset är en kär svensk tradition. Ibland känns de till och med angelägna. Själv är jag så lame att jag både tyckte att pristagare Ia Genberg och samtliga av årets skönlitterära nomineringar var ovanligt relevanta. Läs någon av dessa böcker och gläd dig åt att samtidslitteraturen är heterogen och levande.
Om du inte råkar vara Björn Werner, före detta kulturchef på G-P, som var elektor inför priset. Först var han ärad över att bli tillfrågad men sen hade han tråkigt på jobbet (SvD 29 november). Man undrar ju hur han överlevde som kulturchef.
Werners populistiska ressentiment och syn på såväl kritiker som läsare och litteratur fick mig att häpna. Och inte blev det bättre av hans förtydligande. För honom tycks kunskap vara lika med elitism och kritik ingen konstform utan ren och skär konsumentinformation? Men det jag studsade för var särskilt dessa rader i hans första text: ”Det verkar som att juryn missuppfattat uppdraget – att lyfta fram ett antal bra böcker för en bred publik. Här verkar syftet i stället ha varit något annat, något duktigare. Kanske att anlägga ett kvinnoperspektiv (fem av sex författare är kvinnor och berättaren är uttalat kvinnlig i lika många av böckerna).”
Det känns så banalt att skriva detta att jag skruvar på mig
Även min litteraturredaktör Rasmus Landström hade några väl valda ord att säga om den saken (Aftonbladet 28 november). Ja, jag menar kvinnosaken: ”Att samtidslitteraturen domineras av kvinnorna är ett understatement. Det illustrerar inte minst årets Augustvinnare. Samtliga böcker är inte bara skrivna av kvinnor, de handlar också om kvinnliga relationer (Ia Genberg), kvinnlig rivalitet (Ellen Strömberg) och en kvinnligt dominerad grupp ’låglönare’ (Nina van der Brink). /—-/ Snart måste vi på redaktionerna gå tvärtemot den politiska gravitationskraften och säga: ’vänta lite nu, glömmer vi inte bort männen?’.”
Ursäkta men vad sa du sa du? Det surrar i min hjärna.
Det är som next level av Aktuellts och Agendas berömda frågor: Har invandringen gått för långt? Hur mycket invandring tål Sverige? Fast den här gången är det kvinnorna, kvinnliga författare, förment kvinnliga berättarperspektiv och erfarenheter som är problemet. Varken Werner eller Landström skriver rakt ut att det är feminismen som gått för långt – men det är exakt vad de menar.
Så befinner vi oss i Egalias döttrar? Glömmer vi bort männen?!
Jadu Rasmus Landström, i flera sekunder där så tänkte jag faktiskt inte just på dom! Utan på poesin. På begäret. På kriget. På politiken. På döden. På framtiden. På våldet. På … inte fan vet jag. Människan? Konsten? Ja, även kvinnan.
Jag förstår att Landström önskar sig någon typ av manlig arbetarlitteratur från landsbygden med prilla under läppen. Werner verkar inte vilja ha någon litteratur alls.
Redan som barn fick jag lära mig av mammas serieböcker från 1970-talet att kvinnors erfarenheter alltid förminskas medan mäns betraktas som universella. Sätt ”kvinno-” framför vad som helst och det blir genast lite mindre värt. Lite mer partikulärt, kletigt och privat. Ett särintresse. Men vad är det som gör att Landström inte tycker att författarna skrivit om relationer, rivalitet och låglönearbetare utan om alla dessa saker i specifikt kvinnlig form? När kvinnors liv för en gångs skull får vara allmängiltigt uppfattas det genast som ett angrepp på manligheten, så självklar är dess ställning.
Det känns så banalt att skriva detta att jag skruvar på mig. Och samtidigt har ingenting jag sett hittills i livet motbevisat denna internaliserade formel för kvinnohat.
SVAR DIREKT Lyft blicken – maktordningarna finns överallt
Nej, jag anser inte att feminismen ”har gått för långt”. Jag skriver inte så i min kommentar till Augustpriset, och det finns inte heller någon sådan undertext. Punkt. Inte heller omfamnar jag den borgerliga idén om en ”allmängiltig litteratur”, och det förvånar mig att en så radikal person som Jenny Högström gör det. Det känns så banalt så jag skruvar på mig att skriva detta, men all litteratur genomkorsas av maktordningar – kön, etnicitet, klass. Att litteraturen är förmögen att överskrida dessa – göra dem irrelevanta rentav – är en annan sak.
Ytterligare en grej som jag inte tror på är slappa feministiska analyser. Det finns en hel del som inte har uppdaterat sin verktygslåda sedan, tja, 1970-talet. Det är till exempel fullt möjligt att säga att våld mot kvinnor är ett enormt samhällsproblem, att män tar ut för lite vab och att kvinnor undanskymts i litteraturen historiskt samtidigt som vi erkänner att en grupp män marginaliseras. Ett exempel: den typiska understödstagaren har sedan 1968 varit en man, till följd av en välfärdsstat med feministiska ambitioner. Ändå, konstaterar ekonomihistorikerna Lovisa Broström och Daniel Rauhut i Poor Men, fortsätter vi att tala om ”feminiseringen av fattigdomen”, som om ingenting hänt. Nyligen upptäckte Broström att män även dominerar gruppen ”arbetande fattiga” i Sverige. Lyft blicken och se alla mörkhyade grabbar som kör runt med moped och Uber-väska i snöslasket.
Och ja, jag tycker att det är ett problem att gruppen inte syns i litteraturen, vilket Högström raljerar över. På 1970-talet, om vi ska återvända dit, fanns en ambition att ”ge den andra sidan röst”, med tillägget: även om den andra sidan är författaren själv. En fin devis, som vi mycket väl kan önska tillbaka. Det står inte i motsättning till att Ia Genberg och Nina van den Brink har skrivit lysande böcker som prisas med rätta.
Rasmus Landström
