Använd strejkvapnet mer i klimatkampen
En mer lyhörd arbetarrörelse blir mer relevant för en yngre generation
Det första som slår mig när jag ser filmen på den nerkladdade ”Konstnärens trädgård i Giverny” är inte, som Nino Mick skriver, att ett konstnärligt medskapande kring ett klassiskt verk pågår. Utan att det påminner om en Challengevideo på TikTok. Det är därför inte helt oväntat att klick–, like– och hatmaskinen tar över logiken snabbare än någon hinner säga ”torvbrytning”. Genast bildas två lag som försvarar konsten respektive aktivismen – trots att båda tycker rätt lika. Ingen diskuterar frågan som aktionen var tänkt att väcka: hur utöva påtryckningar för att politikerna ska återställa våtmarkerna?
Nog förefaller klimatrörelsen ha effektivare vapen i kampen. I en intressant text i DN hänvisar museivärden Gabriel V Rindborg till Greta Thunbergs skolstrejk för klimatet, som pressat politikerna mer än något annat de senaste åren. Att lägga ner arbetet i en kapitalistisk ekonomi är onekligen effektivt, oavsett om man vill införa allmän rösträtt eller stoppa byggandet av en pipeline.
Nu kanske någon invänder att strejker och arbetarrörelsen hör ihop med en annan tid och en föråldrad industrialism. Men i slutändan är det just industriproduktionen som behöver ställas om – det är därifrån nästan alla utsläpp emanerar. Och är det inte det otidsenliga som vi vill angripa? Då finns beprövade metoder.
Frågan är dock om klimatstrejken verkligen har testats? Sommaren 2019 uppmanade Greta Thunberg och Fridays for Future världens fackliga organisationer att strejka mot klimatförändringarna. Detta hade varit ett utmärkt tillfälle för facken att göra sig relevanta i samtidens mest brännande fråga. Istället valde arbetarrörelsen att ignorera uppmaningen. Visserligen fanns det undantag, som den världsomspännande fackliga organisationen ITUC som bad sina medlemmar att hörsamma Thunbergs vädjan. Men i stort talade hon för döva öron.
Jag är övertygad om att klimatrörelsen skulle ändra sina desperata, TikTok-anpassade strategier om arbetarrörelsen var mer hörsam
I Sverige svarade LO:s politiska sekreterare att ”vi använder inte strejkvapnet för allmänna politiska påtryckningar hur viktigt det än må vara”. Det är en sanning med modifikation. I modern tid har Livsmedelsarbetareförbundet sympatistrejkat mot Unilever, vilket i praktiken var en politisk aktion mot den sydafrikanska apartheidregimen. En annan invändning LO använde var att ”klimatet” inte är någon tydlig motpart. Men som ekonomihistorikern Christer Thörnqvist påpekat hade fackförbunden enkelt kunnat välja ut de mest klimatskadliga företagen och vidta riktade stridsåtgärder. Se där: ett recept för fackföreningsrörelsen att göra sig relevant för den mest klimatengagerade generationen –och minst fackligt organiserade.
Visst, jag förstår att politisk kamp är beroende av många typer av aktioner. Strejken är bara en och organisationen ”Återställ våtmarkerna” har haft otroliga framgångar i sitt folkbildningsarbete. Men som Rindborg påpekar blir aktionerna särskilt effektiva om de i alla fall symboliskt riktar en florett mot fossilkapitalet. Ur det perspektivet kan sabotagen mot gemensamt ägd konst (istället för privatägd konst) liknas vid att attackera ett tåg – för att minska flygandet.
Jag är övertygad om att klimatrörelsen skulle ändra sina desperata, TikTok-anpassade strategier om arbetarrörelsen var mer hörsam – och slängde gamla lathundar för vad en strejk bör vara.
Lek med tanken att nästa konstaktion riktas mot en inlåst tavla ägd av en hotshot på Cementa. Och att det blir inledningen på den stora ”cementstrejken”. Det vore något.
