Unnar-livet tar slut om arbetare får normal lön

Nu gör de utnyttjade uppror i bransch efter bransch

Uber- och Boltförare demonstrerar vid Ubers kontor i Solna i november förra året

De verkar ju ha det så himla trevligt i rutan. Let’s Dance i TV4 utstrålar värme och harmoni.

Så kommer avslöjanden, här i Aftonbladet, om hur obetalda praktikanter tvingas jobba 17-timmarsdagar och förbjuds att tilltala programledarna.

Det låter ju inte trevligt?

Fackförbundet Scen & Film säger att det här är vanligt i branschen. Många av de största aktörerna vägrar skriva kollektivavtal.

I facebookgrupper för tv-folk har det sjudit länge, frustrationen kring arbetsvillkoren är utbredd. Lyssnar man runt får man känslan att sannolikheten att läget förbättras är liten. Beställarna i tv-världen är få, vilket ger dem stor makt, och möjligheten att fortsätta jobba på samma sätt.

"Det är bra att få in en fot”, brukar sägas när läget ifrågasätts. Som om det gjorde kritiken irrelevant.

 

Samtidigt med rapporterna från tv-branschen har taxichaufförer kopplade till app-tjänster som Uber och Bolt gått ut i strejk.

”De flesta som försörjer sina familjer jobbar mellan tio och 13 timmar varje dygn – då tjänar de 18 000 kronor innan skatt”, berättar John van Dinther från föreningen Taxiunionen, för Sveriges Radio.

Vid sidan om extremt låg lön innebär långa pass att förarna sliter ut sina kroppar och varken hinner vila eller umgås med sina familjer.

Det är välkänt, omskrivet i alla de länder där Uber verkar. Därför är det förvånande att en del av rapporteringen kring detta är så yrvaken. I SVT:s Morgonstudion på torsdagen lät programledarna förvånade när taxichaufförerna berättade om det personliga pris de betalar för att andra ska få åka billig taxi. Som om pengarna inte behöver tas någonstans ifrån.

”Jag pratade med en Uberförare som sa att det är jättebra”, brukar en del säga när apptaxibolagen ifrågasätts. Som om anekdoter gjorde systemet bättre.

 

Världsberömda restaurangen Noma meddelade i veckan att de ska bomma igen. Rapporter om usla arbetsförhållanden för personalen kom tillsammans med beskedet. Långa dagar och usel eller ingen lön. Ägaren René Redzepi säger sig nu vilja förändra hur fine dining-världen behandlar medarbetare. Han vill hitta en modell bortom ”hårt, utmattande, dåligt betalt arbete under dålig ledning som sliter ut människor”. Den som lever får se.

Noma, Let’s Dance och Uber är tyvärr inga few bad apples på en i övrigt välfungerande arbetsmarknad. De är talande exempel på hur utvecklingen ser ut i många branscher.

Illavarslande är att det varit såhär kass under en lång högkonjunktur.

En för många blomstrande ekonomi med stor tillång till billiga pengar har gett oss känslan av att vi har rätt att unna oss.

UNNA-UNNA-UNNA.

 

En njutning som alltid gjorts möjlig av att någon annan betalar in natura. Någon som utan att störa bara passerar i periferin, i tv-rutan, på foodora-cykeln, i bilens framsäte eller torkande vårt restaurangbord. Det lär vara slut med det nu.

När vi befinner oss i kristider lär det inte leda till att fler företag börjar betala bättre. Eller till att fler konsumenter är beredda att pröjsa vad något faktiskt kostar.

I bästa fall händer något annat: bolagen slås ut om de lever på låga priser finansierade genom att personalen offrar sin egen hälsa, trygghet och livskvalitet.

 

Jag vet, det är naivt. Men en ekonomi där drägliga villkor råder för taxichaufförer, tv-arbetare och restaurangpersonal kan inte vara omöjlig. Är den det måste vi uppfinna ett nytt system.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln