De muslimska ledarna i Sverige är alltför tysta
Situationen är kritisk – röster som talar till de egna måste växla upp nu
Att se barn dödas gör något med en. Ogreppbara bilder från Gaza och på kidnappade israeler får mig att tvivla på mänskligheten. I sådana lägen, när politiken inte är inom räckhåll, brukar jag vända mig till religiösa företrädare, i hopp om vägledning. Deras roll är kanske viktigare än någonsin, i en tid där vi har en regering som livnär sig på splittring och vilar på ett parti som hatar minoriteter.
Men konflikten mellan Israel och Palestina pressar de religiösa samfunden. Ett interreligiöst samarbete som pågått i många år i Malmö har tillfälligt pausats, efter att judiska församlingen fann det magstarkt att de muslimska företrädarna inte sa något om de israeliska offren den 7 oktober, utan valde att fokusera enbart på den palestinska frågan. Fler judiska församlingar har uttryckt besvikelse, och muslimska företrädare riktat liknande besvikelse tillbaka gällande de palestinska offren.
Jag är rädd att muslimer och judar glider allt längre ifrån varandra
Jag tillhör inte den judiska församlingen och kan varken säga vad den tänker eller hur diskussionerna går internt. Men jag kan säga något om den muslimska.
Situationen nu är kritisk och utåt är det alldeles för tyst från ledarna.
Jag vet via bekanta att imamerna manar till fred och lugn i predikan. Men det är bara en femtedel av muslimerna som är praktiserande, resten nås inte via bönerummen.
Röster som talar till de egna behöver växla upp, ta ansvar och hjälpa människor att navigera, att uttrycka sorg och vrede utan att det blir destruktivt. Jag är rädd att muslimer och judar glider allt längre ifrån varandra. Här behövs en omtänksamhet gentemot varandra.
Ja, vi muslimer är utsatta men vi är också fler – den judiska minoriteten är liten och det i sig gör den mer sårbar. Nu är det läge för muslimer att inte bara vara ”bror och syster” utan storebror och storasyster.
Alltför många muslimska ledare verkar ha fastnat i en loop som jag tror är präglad av tiden efter terrorattackerna 11 september 2001, då muslimer ständigt tvingades intyga att de inte var terrorister. Det skapade ett motstånd att ständigt behöva förhålla sig till den rasistiska diskursen, en diskurs som fortfarande är levande.
Men det är här som muslimska organisationer går fel. De stirrar sig blinda på hatarna, de som ändå inte vill muslimer väl. I det glöms alla andra bort.
Jag längtar efter en muslimsk ledare som sätter sig över sina känslor och visar hur solidaritet mellan grupper kan se ut. Det är nu interreligiös samverkan och solidaritet sätts på prov, när det är som svårast. Vi måste lugna ner känslorna – inte kritiken men känslorna. Det finns en risk att det annars spiller över till destruktivitet.
För efter allt detta finns det en morgondag där vi alla ska leva med varandra.
