Flyhänt för kollegorna av Anders Widmark
...men han slösar bort sin tid bland trummaskiner och syntar
MUSIK Om en vill ha ett alternativ till Robert Wells och saknar Charlie Norman. Då kanske.
Det här är storyn om Anders Widmark, pianisten, sångaren och kompositören som är för duktig för att passa in.
På nya cd:n Horses on the run (etikett Ladybird) går han ut hårt redan i första låten. Lekande lätt får han pianots tangenter att dansa över musikhistorien; Chopin, Bach, blå jazzackord, snabba löpningar.
I andra låten Love of my life hamnar vi plötsligt i ett gränsland mellan eurodisco, Peter Gabriel, Oscar Peterson och Gino Vannelli (förlåt namndroppingen!). Widmark jumpar från det ena flaket till det andra hur lätt som helst.
Och det är DET som är problemet. Som lyssnare vet man snart inte hur man ska hantera hans duktighetskomplex.
Widmark är m-u-s-i-k-e-r-n som spelar för andra musiker.
Visst sjunger han bra. Men ibland spelar han rollen av en sångare som söker en passande röst.
Texterna borde kammats igenom. Lite skämmigt blir det med rader som:
”Jag drömde om dig hela natten lång. Jag ringde dig hela natten lång. Jag sa hela natten …”
Det värsta är att Anders Widmark är en härlig pianist som slösar bort sin tid i ett anakronistiskt 80-tal av programmerade trummaskiner och syntbasar.
