”Hon dumförklarar kritikerna”
Mona Sahlin måste kalibrera sin kompass
När Mona Sahlin svarade på en del av kritiken av hennes arbete mot så kallad våldsbejakande extremism inledde hon med att dumförklara kritikerna.
”Samtliga”, skriver hon, ”missar att mitt uppdrag inte handlar om att motverka åsikter – utan om att förebygga att våld utövas i politiska eller religiösa syften.”
Varken vi eller de många remissinstanser, bland dem några av landets ledande forskare på sociala rörelser, som haft skarpa invändningar tidigare har tydligen förstått nånting.
Samma sak har sagts otaliga gånger sedan Birgitta Ohlsson sjösatte projektet för några år sedan. Vi är ingen åsiktspolis. Vi vill inte tafsa på yttrandefrihet eller organisationsfrihet.
Tyvärr blir det inte mer sant bara för att det upprepas.
I fokus för Sahlins insatser står just åsikter. Det är på grundval av dem som ungdomar ska identifieras.
Enligt Sahlins egen så kallade Samtalskompass – som ska hjälpa lärare, socialarbetare och andra med identifieringen av samhällsfarliga element – kan det bland annat handla om att någon hyser ”intoleranta åsikter, förkastar demokratiska principer, övertygad om att de egna åsikterna är de enda riktiga, försöker argumentera och överbevisa andra”.
Eller ”ger uttryck för konspirationsteorier, synen på andra som fiender, hat mot bestämda grupper. Det kan vara judar, muslimer, svennar, kapitalister, invandrare, homosexuella osv.
Eller ”försöker legitimera sina åsikter genom att peka på missförhållanden i samhället eller världen.”
Allt detta, det måste tyvärr upprepas, är alltså fullt lagligt att uttrycka så länge man inte går över gränsen för hets mot folkgrupp, uppvigling eller förtal. Men då har vi redan en rättsapparat som ska hantera det.
Om jag nu skulle kombinera de tre punkterna ovan och skriva till exempel att jag verkligen avskyr direktörer och kapitalister, som lägger samhället i ruiner på sina plundringståg, och att jag vill få dig som läser att dela den uppfattningen, ja då vore jag alltså riktigt illa ute.
Ty den som hyser sådana åsikter ska nu med hjälp av Sahlins myndighet utsättas för samma typ av ingripanden som tillämpas på unga med sociala problem eller missbruk. Till exempel ska man, återigen enligt Samtalskompassen, skapa små grupper av samverkande företrädare för socialtjänst, skola, kanske polis, och givetvis föräldrar för att göra en ”riskbedömning”. Kanske behöver man göra en ”utredning”? Eller kalla till samtal med syfte att få vederbörande att ändra uppfattning eller att åtminstone inte gå från ord till handling.
Mona Sahlins jobb i sammanhanget är att bland annat att få olika aktörer att samverka bättre i det arbetet. ”Få till stånd rutiner för informations- och kunskapsutbyte om metoder”, som det heter i regeringsdirektivet.
Det är möjligt att hon tror att detta inte är detsamma som att motverka åsikter.
Men det är hon nog ganska ensam om.
