Vittneslitteratur som litteratur
Mänskliga minnen ger oersättlig betydelse åt fasansfulla händelser
Sedan ett antal år tillbaka har Svenska Akademien intresserat sig för, och belönat författarskap som räknas till vittneslitteraturen.
Begreppet myntades av Elie Wiesel, som överlevde koncentrationsläger och skrev flera böcker om sina erfarenheter. Mest uppmärksammade är trilogin Natten, Gryningen och Dagen som kom på svenska under 70-talet. Hans mångåriga kritik av nationer som kränkte de mänskliga rättigheterna gav honom Nobels fredspris 1986.
När Svenska Akademien höll ett symposion 2001 med anledning av prisets hundraårsjubileum, handlade det om vittneslitteratur. Det blev en bok - Witness Literature - där flera nobelpristagare medverkade, både redan belönade som Nadine Gordimer, Kenzaburo Oe och Gao Xingjian, och de framtida pristagarna Imre Kertész och Herta Müller.
Bland de svenska bidragsgivarnas fanns Peter Englund, ännu inte invald i akademien, som i sitt bidrag The bedazzled gaze: on perspective and paradoxes in witness literature diskuterar hur minnet kan förvandlas till text, och vilka svårigheter som detta innebär. Den akademiska historieskrivningen har rensats från subjektiva minnen, den kräver ett mer handfast material för att beskriva vad som verkligen hände.
Vittneslitteraturen måste ta steget från minne till litteratur. Häri ingår att redigera minnesbilderna, att ge verkligheten konturer. Englund föreslår att man kanske kan ta Aristoteles till hjälp, att ta steget från det sanna till det sannolika.
Långt innan Elie Wiesel, eller för den delen Alexander Solzjenitsyn, skrevs litteratur med material från traumatiska upplevelser. Erich Maria Remarque en gång oerhört lästa På västfronten intet nytt, är ännu inte helt bortglömd. Det finns en uppsjö romaner i samma genre som försökte göra litteratur av sina upplevelser av första världskriget: Ernst Jünger, Richard Aldington, Robert Graves eller Siegfried Sasson. För andra världskriget är den främste vittneslitteratören naturligtvis Primo Levi.
I Svetlana Aleksijevitjs fall tar denna genre ett stort kliv framåt, eftersom hennes böcker inte handlar om hennes egna minnen, utan om andras. Oräkneliga intervjuer bildar ett material som samtidigt väcker frågor. Hennes prosa är fylld av lakuner, oavslutade meningar, avbrott i form av tre punkter. Vad är det hon inte berättar? Vad är det som måste döljas? Förvisso är detta skrivsätt typiskt för hur journalistik skrivs i Ryssland, men som litteratur möter vi en stil som inte kan reduceras till en konvention.
Här finns tystnader om vilka vi inte kan veta något, men som bidrar till suggestionskraften. Det är alltså en litterär strategi att utelämna: om det som förbigås med tystnad är ovidkommande upplysningar, information som undanhålls för att skydda den intervjuade eller minnen som är så fruktansvärda att varje litterär gestaltning skulle förminska dem, det vet vi inte.
Samtidigt, när det handlar om fasansfulla händelser som krig, koncentrationsläger eller sovjetiska fångläger, är just det mänskliga vittnet av oersättlig betydelse. För hur ifrågasätta någon som säger "Jag var där"? När det sedan blir litteratur av halt, som hos Alexander Solzjenitsyn, Imre Kertész, Herta Müller eller årets pristagare, Svetlana Aleksijevitj, då har man tagit är steget från minne till litteratur utan att snubbla.
I Aleksijevitjs fall kan man utan vidare argumentera för att hon har tagit vittneslitteraturen till nya höjder. Det "mångstämmiga verk" som akademiens motivering talar om, handlar om de tusentals människors vittnesmål som utgör det omfattande materialet för hennes böcker. Så blir också hennes pågående svit Utopins röster "ett monument över lidande och mod i vår tid".
