Flyktingar då och nu
Claes Wahlin om den ovanligt förutseende pjäsen ”Hedersgästerna”
För en gångs skull är jag för ung. Jag såg aldrig Sandro Key-Åbergs Hedersgästerna som spelades på Dramaten våren 1978. Men manuset finns kvar, liksom de överlag positiva recensionerna. Och redan en genomläsning av manuset bär syn för sägen om att det ibland är verkligheten som hinner ikapp konsten. Detta är ett flyktingdrama skrivet med en siares blick.
Hedersgästerna handlar om hur några som kallas lambierna från södra Afrika börjar vandra norrut på grund av hungersnöd. Det är ingen liten skara som lämnar landet. Två miljoner under ledning av deras president. De tar sig upp över Libyen, släpps in i Italien, som låter dem resa igenom ända till Tyskland. Varje land släpper förbi dem, men ingen talar om vilket mål de har.
Den svenska regeringen blir vid varje transitland alltmer bekymrad. Vart ska dom? Danmark?? För det kan väl inte …? Jo, det är Sverige som är slutmålet, landet som talat så högt om solidaritet och öppna gränser, om att ha ett stort hjärta.
Regeringskrisen är ett faktum. Situationen är allvarlig. Hur starka är de krafter som vill bevara Sverige svenskt? Vad säger näringsministern, utrikesministern och statsministern om saken? Och LO eller SAF? För att inte tala om de vanliga svenskarna, de som går och handlar och har åsikter om vad löpsedlarna skriker ut.
I Key-Åbergs pjäs är argumenten från höger och vänster förunderligt lika dagens. Möjligen är extremhögern i pjäsen inte fullt så högljudd som i senare tider, men de finns och har gott bistånd av försvarsmakten, som blir de som till slut tar initiativet till hur lambierna ska tas emot.
Lambierna skickar en delegation i förväg där de säger sig lita på svenskarnas goda hjärtan, vilket får överbefälhavaren att börja rusta. Närmast synsk är Key-Åberg i den scenen där kungen ska informeras. Efter att ha beklagat men insett situationens allvar och lovat att visa beslutsamhet och fasthet, så vill kungen mitt i detta flyktingelände lätta upp det hela och berätta en glad nyhet: ”– Drottningen är med barn!” (2015 var det verklighetens Victoria som lät meddela den glada nyheten samtidigt som fotot på det drunknade barnet kablades ut över världen.)
Pjäsen slutar med en statsminister i bryderi, och med en överbefälhavare som redan har börjat stänga gränserna mot Danmark. Var det inte Gunilla Schmidt (SD), som ville ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta?
Pjäsens närmare 60 roller är i dagens teaterklimat för många, om inte några av de verkliga flyktingarna kan få arbetstillstånd som statister, men kan lätt reduceras utan att aktualiteten i pjäsen går förlorad. Dialogerna kan och bör kortas, vilket skulle öka tempot, som visserligen redan är gott. En nypremiär av pjäsen är på tiden. Även om det tyvärr inte verkar föreligga någon risk för att Hedersgästerna förlorar sin aktualitet.
