Folkmusik är en oslagbar pytt i panna

Mikael Strömberg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2013-09-20

Anders Thunells och Olav L Mjelvas polskor bär en svensk tradition

helskärm

MUSIK Folkmusik är en oslagbar pytt i panna av amatörism, provinsialism och professionalism. Väldigt identitetsskapande.

All folkmusik bygger dessutom på inlånat, omformat och nyskapat. Tänker jag när jag lyssnar till Anders Thunells och Olav L Mjelvas fina cd Uppspelt (etikett Dimma DIS021) som uppehåller sig vid Funäsdalens spelman Per Myhrs (1843–1927) polskor.

Om denne Per kan man läsa: ”Han räknades inte som riktigt fullklok, men han var bra till att spela fiol.”

Här är det uppenbart hur de yttre betingelserna gör musiken till vad den är och har blivit. De öde hedarna och gårdarna, dal­sänkorna, allmogeskåpen och knivskaften.

Varje farstukvist tycks ha sitt eget sound. Ta ljudet från Per Myhr och hans temperamentsfulla polskor, inte låter de som exempelvis Anton Jernbergs Sikvikslåtar utanför Gävle. I Härjedalen spelar man i stället så att golvplanken bågnar, arm i arm i midnattsljuset. Lite kärvt. Lite gnetigt.

Thunells och Mjelvas spänstiga tolkningar andas gångna tider, men också ett socialt sammanhang som har gått förlorat i konsumtionsmusiken.

Med ett annat ord, fyllt av vördnad: Traditionsbärare.

helskärm