Jag ville inte sprida rasistiska budskap
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2015-06-09
Busschaufför inför AD-förhandling: Därför vägrade jag köra min buss
Den 25 augusti i fjol skulle jag ha kört treans buss från Slussen i Stockholm. Det gjorde jag inte. Istället informerade jag passagerarna om att bussen kommer att tas ur trafik eftersom den var täckt av rasistisk reklam.
Reaktionerna var blandade. Flera passagerare kom fram och ville prata. Några tackade för att jag vågat säga ifrån och några tyckte att jag skulle hålla tyst och göra mitt jobb.
Vi som kör bussarna i Stockholm kommer från hela världen. Många av oss är inte välkomna i det Sverige som Sverigedemokraterna vill se, där asylinvandringen ska minskas med 90 procent. Kanske var det därför vår arbetsgivare in i det sista försökte hemlighålla för oss att vi skulle hjälpa SD att sprida sin valreklam. Från cheferna fick vi inte höra någonting. Det var tidningen ETC som avslöjade planerna.
Vi insåg direkt att det skulle innebära en säkerhetsrisk att köra bussar täckta med budskapet ”Stoppa det organiserade tiggeriet”. Många passagerare blir förstås upprörda över att kollektivtrafiken används till att hetsa mot samhällets svagaste. SD spär på den högerextrema ryktesspridningen om att alla EU-migranter är kriminellt organiserade. Det spelar ingen roll att myndigheter, forskare och hjälporganisationer dementerat ryktena – rasistiska kampanjer fortsätter att upprepa, inte minst i sociala medier, att romer är rika bedragare.
Också Keolis tog säkerhetsriskerna på allvar. Företaget anlitade väktare för att skydda bussarna från skadegörelse vid ändhållsplatserna och i garagen. Förarnas och passagernas säkerhet var inte lika viktig. Företaget, som säger sig se säkerheten som ”en lika självklar som nödvändig prioritering”, struntade i protesterna från medarbetare, fack och skyddsombud – ett beslut som ledde till att bakrutor blev krossade och förare blev utsatta för ännu fler aggressiva och hotfulla passagerare än vanligt.
Vi bestämde oss för att vägra att köra våra bussar. Fackklubben i SAC Syndikalisterna använde sin avtalsfrihet till att utlysa en blockad och sedan deltog förare oavsett facktillhörighet.
Bussarna blev stående i garagen och vid ändhållsplatserna. Det antirasistiska samarbetet över fackgränserna verkar oroa Keolis, som nu har stämt fackklubben på en fantasisumma, 100 000 kronor, för att säkra rätten att sprida rasistiska budskap i kollektivtrafiken.
Blockaden i sig kan Keolis inte kritisera eftersom den är grundlagsskyddad. Istället siktar man in sig på att varslet om blockaden borde kommit tidigare. Det är en magstark hållning med tanke på att företaget lyckades hemlighålla planerna ända in i det sista.
Normaliseringen av rasistiska åsikter går snabbt. I går blev Sverigedemokraterna några man skulle ”ta debatten med”. I dag är de några man ska ”föra en dialog med”. I morgon är de troligen någon man ska samarbeta med. Jag känner till de yttersta konsekvenserna av en sådan utveckling. 1978 flydde jag till Sverige från militärdiktaturen i Argentina. I den nationalistiska terrorvågen samarbetade juntan med högerextrema grupper som tillfångatog, torterade och mördade tiotusentals människor, allt med liberala politikers och ekonomers goda minne i många länder.
När mina barnbarn frågar mig vad jag gjorde för att stoppa rasismen i Sverige på 10-talet vill jag kunna säga att jag gjorde vad jag kunde. Frågan är vad ni ska säga, chefer och aktieägare på Keolis? Kommer ni att vara ärliga med att ni hjälpte rasisterna att sprida sin propaganda? Att ni bidrog till ansträngningarna för att tysta antirasisterna?
Nu möter vi Keolis i Arbetsdomstolen. Oavsett utgången där vet jag att jag talar för många kollegor när jag säger att vi skulle göra precis samma sak igen.
Busschaufför, Stockholm