Även vi kan bli deras plikttrogna mördare
Piotr Zettinger överlevde Förintelsen: Vi måste minnas för att se faran
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-01-27
Jag är född i Warszawa 1938. Drygt ett år senare invaderade Hitlers armé Polen och erövrade landet. Jag var 2,5 år gammal, när vi fick vi flytta till det nybildade judiska gettot i Warszawa. Vi bodde där bakom en tre meter hög mur under vidriga förhållanden, med terror, förnedring, hunger och död runt om oss.
Från den tiden minns jag bara fragment, scener utan kronologisk ordning och sammanhang. Det är starka minnen, döda kroppar liggande på trottoarerna, tiggande hemlösa barn, vrålande tyska vakter.
Jag minns den hemska tiden som började i mitten av sommaren 1942, då vi fick gömma oss i mörka källare för att inte fångas och skickas iväg till gaskamrar i Treblinka. Och jag minns när jag flydde från gettot till så kallade ariska sidan. Genom mörka, stinkande kloaker, utan mina föräldrar. Jag minns hur jag, medveten om de dödliga farorna som lurade överallt, gömde mig med falskt namn på flera olika ställen, privata hem i staden, sedan på landet och till slut på ett barnhem vid ett nunnekloster, där min mor mirakulöst hittade mig efter kriget.
Jag berättar ofta om mina upplevelser från Förintelsens tid i skolor och på andra ställen runt om i landet. Jag brukar alltid visa ett stycke från en artikel publicerad samma år som jag föddes i en tysk nazistisk läkartidskrift, där en dr Hanneman skriver att ”judar och zigenare” är likt råttor och löss, obotligt onda och farliga. Han skriver att den enda lösningen är att utrota alla dessa skadedjur.
Det är en bra sammanfattning av de tankar och idéer som låg bakom Förintelsen. Den kostade som bekant över 6 miljoner oskyldiga liv, lika många som Sveriges befolkning på den tiden. 1,5 miljoner barn mördades, lika många barn under 15 år som bor i Sverige i dag. Slakten pågick i 5 år, alltså i 60 månader. Det betyder att man rent statistiskt mördade 100 000 människor varje månad. Lika många personer som bor i Uppsala mördades på 4–5 veckor.
Det går inte att skylla enbart på Hitler och några andra lika monstruöst onda nazistiska pampar. För att kunna mörda så många människor på så kort tid behövdes massvis med folk.
Vad för slags människor var alla dessa plikttrogna, entusiastiska och oftast frivilliga mördare? Den hemska sanningen är att de flesta var helt vanliga, hyggliga människor, som jag, som våra vänner och grannar, som folk vi träffar varje dag på gatan eller när vi handlar på Ica.
Hur är det möjligt att vanliga, hyggliga människor kunde förvandlas till grymma, hänsynslösa mördare? Hur är det möjligt att dessa mördare och deras öppet blodtörstiga ledare fick entusiastiskt stöd av miljoner andra vanliga, hyggliga människor som bodde i mitten av Europa i ett modernt, kristet land med fantastiska traditioner inom kultur, filosofi, medicin, vetenskap? Det blev möjligt, då de alla förblindades av en idé som berättade för dem att människans värde i huvudsak beror på hennes etniska ursprung, och att just de utgör den högst stående folkgruppen, ”den ariska rasen” som det hette. Alla andra är underlägsna, sämre.
Sådana idéer har som vi vet inte försvunnit, de frodas, de är bland oss. De som predikar sådana tankar vet att de kommer med ett budskap som kan upplevas som frestande och attraktiva. Och de kan vinna enormt stöd på mycket kort tid.
Vid valet till den tyska riksdagen 1928 fick Hitlers nazistiska parti 2,5 procent av rösterna. Fyra år senare fick de över 30 procent och kom till makten. Med känt resultat.
Och hur är det, brukar jag fråga mina åhörare, med oss? Är det säkert att vi är till 100 procent immuna mot sådana idéer? Förmodligen inte, för alla har vi våra fördomar, våra förutfattade meningar. Alla har tendens att köra med svepande generaliseringar, där ”vi” står för det goda och ”de” för det onda. Och alla är på jakt efter syndabockar, efter den andre som står i vägen, saboterar, suger ut vårt blod.
Hur kan vi skydda oss, så att inte vi hjärntvättas av de alltmer skickliga demagoger som har tillgång till effektiva medel för att sprida sin propaganda? Så att inte vi hamnar i det bottenlösa, rasistiska träsket?
Det vet jag inte, jag har inte något recept. Jag kan bara hoppas att det blir lättare att säga nej till alla dessa onda idéer om man i förväg vet, att de, precis som under Förintelsen, kan leda till död och förstörelse, till massdeportationer och massgravar. Eller till kloaker där en liten pojke måste gömma sig för att inte hamna i händerna hos de ”högststående”.
Och det är för hålla detta hopp vid liv, som jag berättar om min väg genom Förintelsen.
Piotr Zettinger
► Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook