Var finns politikerna som lyssnar på folket?

Debattören: I dag är visionen att rösta på det minst dåliga

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-01-19

Om det är politisk gränslöshet man söker, är det en gyllene tidsålder vi nu går till mötes. Politikens sociala förankring, ideologiernas koppling till människors livsbetingelser är ett minne blott, skriver Mats Sederholm. Bilden är ett montage.

DEBATT. Så har det nya enfrågepartiet ”Mittendemokraterna” fått makten. ”Nej till Flankpartierna” är frågan som förenar dem. Vårt nya politiska landskap består nu av liberaler som alltmer får världen dit de vill. Det består av en gråvänster S som snart accepterar alla politikens väderstreck. Det består av ett miljöparti utan en grön ideologi.

Och utanför uppgörelsen, ytterligare några mittenpartier M och KD men som i dessa flankskräckens tider gjorts om till högerblocket, något de själva inte vill vidkännas.

Sen har vi de verkligt bespottade flankpartierna. V som nu med all tydlighet har visat sina väljare att de kan stödja tillsättandet av en regering med högerpolitik och sedan tidigare SD som låtsas vara ett anti-etablissemangsparti fast de aldrig skulle protestera mot patriarkat, kapitalism och allt vad som håller människor bortom inflytande.
Om det är politisk gränslöshet man söker, är det en gyllene tidsålder vi nu går till mötes. Politikens sociala förankring, ideologiernas koppling till människors livsbetingelser är ett minne blott.
Säg, är det inte erbarmligt att fantasin och viljan till en ny politisk ordning och idé är så totalt frånvarande?

Endast den mest inbitna nyliberal kan väl uppfatta kontraster och människors valmöjligheter i denna kulturella bur

Politiken har förvandlats till ett lågprisköpcenter. Massor av utbud men ingen som erbjuder någonting som du verkligen behöver. Man går runt och plockar lite här och lite där men inser att allt krimkrams ändå tycks komma från samma mittengrossist. Endast den mest inbitna nyliberal kan väl uppfatta kontraster och människors valmöjligheter i denna kulturella bur.

Förr i tiden, när den liberala idén och mångfalden också inbegrep politisk filosofi kunde man utforska den politiska världen utan att misstänkas för att vilja någon något illa. Alternativrörelser eller proteströrelser var på sin höjd flummiga men inte värre än så. Punken rev upp utan att demoniseras. Ilska, uppror och en längtan efter en ny politisk handling ledde oss förr i tiden till tankar på medborgarrättsrörelser, folklig samling, gräsrötter och rättspatos.

De senaste åren har mittendemokraterna effektivt lett om människors associationsbanor till ryska hackerintrång, populister, nazister och troll av olika slag. Snyggt jobbat, mitten! Och nu flankskräcken, det går bra för er, det är bara ni kvar snart.

Många lider av en akut näringsbrist och letar förtvivlat efter ett politiskt tillskott. Men hur många gånger ska man höra: ”Vi behöver en ny vänster” när knappt ingen av dem ens vet vad de i sak ska göra avkall på för att bli progressiva i den nya världen och locka dagens marginaliserade.

De som röstade på V har nu fått sig ett rejält uppvaknande. V-väljarna går nu samma öde till mötes som de grekiska vänsterväljarna som 2015 röstade på Syriza som efter valet vek ned sig för bankirer och den europeiska mittenkonsensusen.

Och hur många frigående före detta kritiska miljöpartister ska man se och läsa om och hur länge ska de tassa runt i buskagen innan de vågar göra något konkret. De är fyllda av uppgörelser när de i artiklar och på sociala media kliver ut ur lådan men samtidigt utan leveransförmåga skrämda att bli demoniserade.

Flankskräcken är ett tecken på en minskande politisk bandbredd och ett politiskt påtvingat normaliserande

Rösta på det minst dåliga är den dominerande svenska politiska visionen i dag. Och ifall alla partier i riksdagen skulle vara fascister, skulle det enligt den gällande svenska praxisen vara legitimt att rösta på det minst fascistiska partiet eller det minst rasistiska partiet. Jo, det går utför nu!
Flankskräcken är ett tecken på en minskande politisk bandbredd och ett politiskt påtvingat normaliserande, inte helt olikt alla de autokratiska trender som löper runt i Europa.

Var finns de fria radikalerna?

De som har en politisk åsikt som bygger på integritet, mänsklig värdighet och självförtroende. De som utan att tveka lyssnar till människor, de marginaliserade, de oroade utan en politisk identitet som tynger dem eller en destruktiv idealism. De som kan lägga fram en konkret radikal politik, som kan återskapa optimism och erbjuda ett nytt politiskt kontrakt med väljarna.

En politik som återger människor en upplevelse av att kunna påverka sina liv och en demokrati där allas röster räknas.

Fria radikaler ger inte enkla politiska lösningar på svåra frågor. Tvärtom, de vet att människor söker ambitiösa och genomtänka svar på enkla frågor.


Mats Sederholm, författare, skribent och aktiv för DiEM25


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.