Vems ärenden går du, Peter Springare?
Dick Sundevall: Lämna klara besked – de som följer det du skriver behöver få veta
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-02-16
DEBATT. Polisen Peter Springare har fått mycket uppmärksamhet den senaste veckan, genom att han offentligt beklagat sig över alla brott han kommer i kontakt med där invandrare är misstänkta gärningsmän.
Det har han naturligtvis all rätt att göra. Och allehanda rasister och smygrasister har all rätt att hylla honom så som de gjort. Vi har ju yttrandefrihet i Sverige. Men – sedan sket det sig.
Innan diverse rasistiska nättroll nu kastar sig över tangentbordet, vill jag klargöra att jag inte kommer att försvara minsta lilla brott som invandrare gjort sig skyldiga till. Begår man brott ska man lagföras oavsett om man är invandrare eller svensk sedan många generationer bakåt.
Är brottet grovt kan man som invandrare med utländskt medborgarskap utvisas under ett antal år eller på livstid. Vilket också sker. Sverige ska inte vara någon fristad för personer som kommer hit och begår grova brott.
Med det sagt, av landets första- och andra generationens invandrare är det en promille som i dag sitter i fängelse, häkten eller på ungdomshem. Det är alltså 99,9 procent av landets invandrare som just nu inte avtjänar något straff för brottslighet.
Samtidigt är invandrare överrepresenterade bland de som döms för brott i Sverige. Precis som det är i de flesta västländer. Genom åren har till och från den vanligast förekommande utlänningen i norska fängelser varit en svensk. Och finländare varit en av de största invandrargrupperna i svenska fängelser.
Så ser det ut runt om i Europa. Det är från de närmaste grannländerna som de flesta invandrare kommer som döms för olika brott. I dag sitter det så många engelsmän i fängelser i andra länder i Europa att de till och med har en egen tidning som distribueras bland dem.
Vi har problem i Sverige med vissa förorter där det begås alldeles för många brott. Inte minst våldsbrott. Men det har vi alltid haft även om det skjuts mer i dag.
När jag var tonåringen växte jag upp i en av dessa förorter som polisen då höll ett extra öga på, Rågsved i södra Stockholm. Jag är övertygad om att det fanns poliser som på den tiden pratade om problemen i några av de värsta förorterna i södra Stockholm. Närmare bestämt Högdalen, Rågsved, Hökarängen och Midsommarkransen. Eller i de västra förorterna, där problem av samma slag fanns i Vällingby och Hässelby.
Det handlade om områden där barnfamiljer flyttade in i en massa hyreshus och det efter några år befolkades av alldeles för många tonårskillar. Då som nu begår 80–90 procent av tonåriga grabbar kriminella handlingar. Allt från snatteri till mord. Skillnaden var att då var vi nästan bara infödda svenskar. Möjligen var någon finsk kille med i gänget.
Om det i dag är 70–80 procent unga invandrarkillar i vissa förorter, så är det inte konstigt att det i huvudsak är invandrare som begår brott där. Det är lika självklart som att det när jag var tonåring var i huvudsak infödda unga svenska killar som tog ut svängarna alldeles för mycket.
Då som nu fanns det poliser som pekade ut vissa av oss förortskillar som speciella problem. Några år senare gick en del poliser ut i medierna och pratade om problemet med greker som man påstod langande knark. Ytterligare några år senare var det jugoslaver som pekades ut för allehanda brottslighet. Och chilenare. Sedan var det dags för kurder. Och med tiden somalier och syrianer, för att idag ha landat i muslimer i största allmänhet.
Säkerligen har dessa enskilda poliser haft problem med några från det land de pekat ut. Men när man efter en tid granskat det här, har det visat sig att de utpekade grupperna inte alls stått för en stor del av brottsligheten i Sverige under den perioden. Poliserna ifråga har fått sin uppfattning utifrån vad de sett och träffat på lokalt – men de har bevisligen inte haft koll på helheten.
Nu har polisen Peter Springare pekat ut muslimer genom att radda upp typiska muslimska påhittade namn och det har blivit en diskussion om han har rätt att göra det. Vilket han har rätt till, så länge han inte pekar ut enskilda personer som inte är dömda för något. Och det har han inte gjort.
Poliser jag pratat med har sagt att Springare är duglig och en bra polis. Jag tvivlar inte på det. Man blir inte förundersökningsledare i en större stad som Springare har blivit, om man inte är en polis som visar framfötterna. Så långt är alltså det hela i sin ordning. Även om lämpligheten i det hela kan diskuteras, så har Springare sin rätt till yttrandefrihet inom de ramar som lagen föreskriver, precis som oss andra medborgare.
Men – så sket det sig. För Peter Springares syn på sin egen yttrandefrihet och hur han ser på andra medborgares yttrandefrihet, skiljer sig nämligen väsentligt åt.
Under de senaste tio åren eller mer har det vid snart sagt varje demonstration eller möte som arrangerats av öppna rasister eller smygrasister, funnits motdemonstranter som i flygblad eller på plakat framfört parollen: Inga fascister på våra gator.
Inget konstigt med det. De som delat ut flygbladen eller hållit upp plakaten har haft all rätt att framföra det budskapet. Att vara mot fascism är att vara för demokrati. Och därmed yttrandefrihet för olika åsikter. (Fascism innebär ett förakt för demokrati och hyllande av en stark ledare. Alltså snarlik nazism men med den skillnaden att nazism inkluderar antisemitism/judehat).
Därmed har inte polisen någonstans i Sverige, under alla dessa år, stoppat någon från att föra fram den parollen. Det vill säga, fram till 2014 när Sverigedemokraterna skulle hålla möte i Örebro. För då bestämde sig polisbefälet Peter Springare för att i Örebro skulle det minsann inte föras fram några paroller mot fascism – när Sverigedemokraterna skulle hålla möte.
Peter Springare bedömde det som ”hets mot folkgrupp” och beordrade att en banderoll med parollen ”Inga fascister på våra gator”, skulle slitas ner från den vägg där den satt. Några poliskonstaplar lydde ordern och gjorde så. När den framträdande kommunalpolitiker som satt upp banderollen ifrågasatte det hela – blev han gripen av polis.
Dock insåg någon i polishuset i Örebro att det här var så fel som det kunde vara. Man kom fram till att det även i Örebro, som på alla andra platser i landet, är tillåtet att markera mot fascism – och därmed för demokrati. Och det inte minst när fascistiska och smygfascistiska organisationer har möten och demonstrationer.
Peter Springare har i lokala medier försvarat det här med att man som polis ibland måste ta snabba beslut och att det då kan bli fel. Så sant. Men i det här fallet var det ingen akut överhängande fara, varken för personer eller egendom. Och som sagt – inte på någon annan plats i Sverige har någon enda polis fattat ett sånt här beslut under alla de år som det här budskapet har förts fram.
Så var landar vi? Vi landar i en frågeställning. Är polisen Peter Springare en bra polis som stigit i graderna men som nu blivit frustrerad av att han kommit i kontakt med så många invandrare som blivit misstänkta för brott? Och vill förmedla det till allmänheten. Eller är han en person som politiskt hör hemma några snäpp till höger om Sverigedemokraterna? Alltså ute i den bruna politiska avgrunden. Och nu har använt sig av sin ställning inom polisväsendet till att föra fram deras politik.
Jag vill inte tro att det är så. Men det vore nog bra om Springare klargjorde hur det är med den saken. Inte minst inför sig själv och för de som följer hans blogg och hans inlägg på Facebook.
Låt mig komma med ett förslag i all vänlighet till Peter Springare. Gör ett överslag eller räkna ut exakt, om du har tid med det, hur många misstänkta invandrade gärningsmän du kommit kontakt med det senaste året via de ärenden du granskat. Låt mig anta att det är så många som 700 stycken, vilket i så fall troligen gör dig till en av landets effektivaste förundersökningsledare.
Folkmängden i Örebro utgörs av 146 000 personer. Om vi utgår ifrån att andelen första- och andra generationen invandrare utgör lika stor del i Örebro som de gör i genomsnitt i Sverige som helhet, så är de därmed lite drygt 36 000 personer.
Om mina antagna siffror ovan stämmer, vilket de nog gör, så har Springare alltså kommit kontakt med cirka två (2) procent av invandrarna i Örebro det senaste året.
Sedan är ju frågan hur många av de här misstänkta som blev dömda i domstol? Alltså om misstanken höll för närmare granskning. När jag pratat med olika förundersökningsledare inom polisen, säger de att det brukar bli mindre än hälften. I så fall är vi nere i mindre än en procent.
Invandrare är i Sverige som i andra länder överrepresenterade vad gäller brottslighet. Jag kan ha all förståelse för att man som polis kan bli frustrerad över det. Men en överväldigande majoritet av landets invandrare är hederliga skötsamma personer. De utgör därmed en del av den majoritet av befolkningen som poliser inte behöver ingripa mot.
Slutligen, återigen, inget jag skrivit ovan försvarar något som helst brott som begås av invandrare – eller infödda svenskar.
Brottsbalkens paragraf 16 kapitel 5 reglerar vad som är hets mot folkgrupp.
För att det ska vara hets mot folkgrupp krävs att tre punkter är uppfyllda:
1) Hot eller uttryck för missaktning.
2) Det ska ske i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids.
3) Det ska rikta sig mot en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.
Dick Sundevall, chefredaktör för Magasinet Para§raf
Artikeln är även publicerad på www.magasinetparagraf.se
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.