Hör på oss – vi drabbas också av övergreppen

Debattören: Förgripare måste dömas – även om offren har psykisk ohälsa

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2018-01-15 | Publicerad 2017-11-13

Den som mår psykiskt dåligt det svårare att göra sin röst hörd. Det har jag egen erfarenhet av, skriver Paulina Tarabczynska.

DEBATT. Kvinnor med psykisk ohälsa och psykiska funktionsnedsättningar är mer utsatta för sexuella övergrepp, men vågar sällan anmäla.

Glöm oss inte när #metoo-kampanjen nu rasar för fullt! Rättsväsendet behöver sätta in extra stöd och bli medvetet om sina fördomar så att gärningsmännen hamnar bakom lås och bom.

Det är bra att Me too-kampanjen har satt fingret på hur vanligt det är med sexuella övergrepp. Men en sak som inte har kommit upp är att det är ännu vanligare för oss med psykisk ohälsa. Det tycks som att män som vill våldföra sig söker upp oss sköra människor, för att vi anses vara lättare byten.

Samtidigt har den som mår psykiskt dåligt det svårare att göra sin röst hörd. Jag vet själv hur det är.

När jag var 17 år förgrep sig en busschaufför på mig. Det syntes på min hållning och klädsel att jag mådde dåligt och jag hade precis gråtit när jag klev på bussen. När vi kom fram till slutstationen där jag skulle gå av var jag ensam i bussen och han vägrade öppna dörrarna. Jag blev livrädd när han kom fram till mig. I dag vill jag inte gå in på detaljer, men till slut lyckades jag i varje fall komma ut.

Jag hade aldrig anmält händelsen om inte personalen på det ungdomshem jag bodde på hade övertalat mig att göra det. Men trots att jag anmälde bara tre dagar senare och det fanns bevis såsom bussbiljett och att jag kunde ge ett exakt klockslag för när busschauffören fick ett samtal från bussbolaget där de undrade varför han inte hade dykt upp för att städa rent bussen, valde åklagarna ändå att lägga ner förundersökningen. 

Det tog mig hårt. Så hårt att jag faktiskt försökte ta mitt liv och blev inlagd i psykiatriska heldygnsvården. Jag anklagade mig själv för att ha gjort fel och inte han.

Men ett år senare togs fallet upp igen, då en annan tjej hade råkat ut för samma busschaufför. Denna gång blev han dömd.

Jag vet inte om jag blev mindre trodd för att jag hade psykisk ohälsa. Det har jag inga bevis för. Men jag vet att den nye åklagaren var förundrad över varför den förra hade lagt ned min anmälan, när det fanns så uppenbara bevis mot honom. Och jag vet att mitt fall inte är unikt.

En granskning som har gjorts när det gäller barn med neuropsykiatriska diagnoser visar att få anmälningar går vidare till åtal, trots att den gruppen har tre till fyra gånger högre risk att bli utsatta för våld eller övergrepp jämfört med andra barn.

En orsak är att förhören inte anpassas till individen i tillräckligt hög utsträckning. Ytterligare en faktor är fördomar. När 107 juriststudenter och 20 domare fick läsa samma förhör om sexuella övergrepp på ett barn, men där hälften av dessa även fick information om att barnet hade diagnosen adhd eller högfungerande autism, bedömde dessa berättelsen som mindre trovärdig och med färre detaljer.

Även vuxna med psykisk ohälsa har mindre risk att få sin röst hörd i rättssystemet. Bland de kvinnor som vårdas inom den psykiatriska heldygnsvården och har utsatts för övergrepp efter sin 16-årsdag uppger 74 procent att de inte har anmält händelsen till polis, bland annat för att de är rädda att det inte tas på allvar. Men det kan också vara så att vi faktiskt berättar, men inte blir trodda utan att personen i stället översätter ens berättelser till symtom på psykisk sjukdom.

Här måste psykiatrin bli mer lyhörd! Vi behöver också stöd från vården, polisen och åklagare så att vi vågar anmäla och inte bara skuldbelägger oss själva för det som hänt.

Förhören bör anpassas till de som är psykiskt sköra och rättsväsendet måste göra sig fritt från sina fördomar. Det är en uppgift för både Polishögskolan, juristutbildningarna och Domstolsverket, och här bör justitieminister Morgan Johansson trycka på.

Till syvende och sist – det handlar om allas rätt att få lika behandling inför lagen.


Paulina Tarabczynska, ordförande i mångfalds- och jämställdhetsutskottet, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.