Mina föräldrar var fulla redan till ”Kalle Anka”
Debattören: Vi vuxna måste våga reagera när barn far illa
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-12-20
DEBATT. Jag växte upp i en familj där kung Alkohol regerade. Vi var utåt sett en riktig Svensson-familj med mamma, pappa och tre barn. Pappa arbetade som avdelningschef inom asfaltsbranschen och mamma var hemmafru i väldigt många år under vår uppväxt.
Vi hade det ganska gott ställt och bodde i ett nybyggt villaområde i en liten stad på ostkusten.
Men när jag tänker tillbaka på min barndom så är det alltid alkoholen som på ett eller annat sätt dyker upp i mina minnen. Mr Vodka styrde våra liv fullständigt. Pappa kom varje dag hem efter jobbet med 1,5 flaska Vodka Explorer som han och mamma delade på innan det var dags att sova.
Jag blev en mästare på att kontrollera och hålla koll på flaskorna. Jag blev en mästare på att läsa av mina föräldrar för att veta om kvällen skulle sluta lugnt eller i kaos.
På vardagarna gick det oftast ganska bra men på helgerna var det kaos. Och långhelger som till exempel jul och nyår, då var det ett rent helvete.
Då var de fulla redan till ”Kalle Anka” och på kvällen hittade tomten inte ens fram till vårt hus.
Det jag i dag som vuxen ofta kommer tillbaka till är varför ingen i vår närhet reagerade. Varför gjorde ingen något? Hur kunde detta helvete få pågå under så många år? Det fanns ju tre barn i familjen.
Under perioder i mina unga tonår tänkte jag ibland på att ta mitt liv. Jag ville egentligen inte dö, men jag ville straffa mina föräldrar. De skulle minsann få ångra sig. De skulle få sitta där på begravningen av sin dotter och få ångra att de inte skött sig bättre. Att det alltid var alkoholen som kom i första hand i stället för oss barn.
Men jag kunde inte. Jag kunde inte för jag var ju storasyster och tvungen att ta hand om min lillebror. Hur skulle han klara sig utan mig?
Ungefär en tonåring i veckan tar sitt liv i Sverige, det visar siffror från Nationellt centrum för suicidforskning och prevention (NASP) vid Karolinska institutet. En tonåring i veckan tar sitt liv. Hur kan det få ske?
Vi måste öka antalet kuratorer och skolsköterskor i skolan, ja, men vi måste även öka antalet ”vanliga” vuxna i de ungas närhet.
Alla vuxna har ett ansvar. Vi får inte blunda. Vi måste våga lägga oss i om vi misstänker att det inte står rätt till.
Barn och unga är otroligt lojala mot sina föräldrar. De blir experter på att skydda dem och undanhålla vad som sker innanför hemmets stängda dörrar.
Jag älskade verkligen både min mamma och pappa men jag hatade alkoholen som fick dem att bli helt andra personer.
Jag vet att många visste om problematiken hemma hos oss men jag har bara ett enda minne av att någon verkligen frågade mig om hur jag hade det hemma. Det var min svenskalärare som jag hade när jag gick i sjunde klass som ute i korridoren en dag tittade på mig och undrade hur jag egentligen mådde? Hur jag hade det hemma?
Min omedelbara reaktion var att bli förbannad och jag svarade honom att det skulle fan inte han lägga sig i! Men jag har många många gånger under mitt liv tänkt på honom och på att han faktiskt såg att något inte stod rätt till.
Felet han gjorde var att han inte frågade mig igen.
För jag vill verkligen uppmana alla att våga lägga sig i och om svaret blir detsamma som det svar min svenskalärare fick av mig så fråga igen. Lita på din magkänsla och fortsätt att vara artigt påträngande. Det kan rädda liv.
Maria Pedersen, aktiv volontär i Suicide Zero
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.