Patrik blev misshandlad av sin fru – i över 20 år
Uppdaterad 2020-02-03 | Publicerad 2018-10-21
I över 20 år blev han psykiskt, fysiskt och ekonomiskt misshandlad av sin fru.
Nu har han lyckats fly.
– Det är som att mitt liv börjar nu, säger Patrik, som vill dela sin historia för att hjälpa andra.
Patrik växte upp i södra Sverige med sina föräldrar och syskon. Familjen var lugn och harmonisk och engagerad i kampen för ett medmänskligare samhälle.
Patrik själv var en gladlynt idrottskille. Och i tjugoårsåldern träffade han en tjej som fick honom på fall.
– Kärleken i mitt liv kändes det som då. Jag var väldigt lugn och hon var väldigt eldig. Ibland letar man ju efter sin motsats, berättar han och ler åt minnet.
De delade många intressen som dans och musik, och blev ett par.
Men ganska snart fick han veta att hans kärlek hade en tuff bakgrund med jobbiga händelser från barndomen i bagaget, och att hon led av psykisk ohälsa.
– Men jag gillar att vara snäll och ta hand om andra. Så här fick jag mitt lystmäte, säger han.
Mamman anade oråd – men han bortförklarade
Så småningom gifte de sig och skaffade barn. Men redan tidigt började Patriks mamma att ana oråd. Frun skällde ut Patrik vid släktträffar, och mamman bestämde sig för att ställa Patrik mot väggen.
– Jag svarade att ”Jag vet, men när hon är snäll så är hon så himla snäll och gullig”. Det gick väldigt upp och ner, och jag smögs in i ett medberoende, säger Patrik.
Humörsvängningarna blev allt värre.
– Det gick bra så länge barnen var små och inte ställde så mycket krav. Men med åren började det att trigga hennes egna erfarenheter från barndomen. Jag sa till barnen: Säg inte så där, gör inte så där. Jag försökte att hela tiden vara några steg före.
Några gånger sökte de akut hjälp inom psykiatrin, men det slutade alltid med att frun vädjade till Patrik: Lämna mig inte här.
– Och jag tänkte: Inte kan jag lämna någon som mår SÅ dåligt.
Raseriutbrotten blev allt värre. Ibland när han kände att bråket låg i luften så stack han iväg och bodde över hos någon släkting. Gränserna flyttades ständigt framåt – och till slut gick det över till fysiskt våld.
– Dessa situationer blev väldigt laddade, för jag visste ju att jag är fysiskt starkare än vad hon är. Att stå där och känna att jag skulle kunna ta mig loss… men ändå så gjorde jag inte det. Jag är väldigt emot alla typer av våld, så jag kämpade mot mitt adrenalin.
Tvingades sova utomhus i kylan
Många nätter satt han i en kall bil och sov efter att ha blivit utslängd eller ha lämnat själv innan bråket briserade.
– Då tog hon nycklarna till bilen så att jag i stället tvingades att sova ute. Ibland kastade barnen ut täcken från fönstret när det var iskallt och de visste att jag skulle få tillbringa natten utomhus.
Han skämdes för mycket för att kontakta sina föräldrar, och han ville inte heller dra in andra i familjens konflikt. Han gick från att vara en social person till att dra sig undan.
– Jag tyckte att det kändes pinsamt att vara utsatt för det här, säger han.
Frun hotade med att ställa till med en scen ute bland folk om han inte gjorde som hon sa. Och flera gånger gick hon också från hot till handling.
Patrik blev allt mer nedtryckt. Frun gav honom dåligt samvete så fort han ville träna eller göra något annat för sin egen skull.
En stor del av övergreppen rörde familjens ekonomi.
Dagar då Patriks fru mådde extra dåligt gick hon ut och shoppade – och blev genast på bättre humör. Hon krävde att han skulle sätta över sin lön på hennes konto så att hon kunde styra över tillgångarna. Han var redan så pass nedtryckt att han inte vågade säga nej, och familjens ekonomi blev alltmer ansträngd.
– Det slutade med att jag betalade hennes räkningar – medan jag själv hamnade hos Kronofogden för att det inte fanns täckning på kontot för mina egna räkningar.
Ibland tog frun hans kort och pengarna han hade i plånboken så att han inte hade något annat val än att snatta mat. Han skämdes oerhört och nästan önskade att han skulle åka fast.
Erkände saker – bara för att få ett stopp
Han fick höra att han var patetiskt och inte värd någonting. Ofta skedde det i de mest exponerade situationerna – när han klätt av sig och låg på soffan i pyjamas.
– En gång blev jag klöst över hela armarna, men när jag kom till jobbet sa jag att jag hade varit ute i skogen och blivit riven på grenar, berättar han.
Han var också rädd att hon skulle skada sig själv – och skylla på honom. Vid flera tillfällen försökte hon nämligen också att ta sitt eget liv.
Gång på gång hörde han sig själv erkänna gärningar som han inte hade gjort – bara för att bråken skulle få ett stopp.
– Jag brottades hela tiden med mig själv: ”Ska jag säga att det är jag som tagit pengarna som hon själv har gömt undan och få skit för det? Eller ska jag stå på mig och få skit för det i stället?” Det var pest eller kolera.
– Jag har så många gånger suttit på en sängkant medan hon har stått hotfullt lutad över mig medan jag har sagt förlåt, och känt ”Fy vad liten jag är”.
Vågade inte lämna barnen
Patrik beskriver hur han stängde av alla känslor, och blev nästintill apatisk. Några gånger försökte han att sticka, men det slutade alltid med att han återvände.
Polisanmälde du någonsin misshandeln?
– Nej. Jag tänkte att jag vill inte ringa polisen, för det här är ju mamman till mina barn.
En gång när han berättade för en polis fick han frågan tillbaka: Vad har du gjort först då?
– Den frågan får man många gånger som man. Och det är skitjobbigt att känna att man inte kan ringa.
Socialtjänsten visste en del om familjens trassliga situation, men kunde inte göra mycket förrän Patrik själv vad redo att lämna.
Levde i mardrömmen i över 20 år
I över 20 års tid levde han i mardrömmen utan att lyckas ta sig ur. Men så en dag i början av året förändrades allt.
– På slutet hade jag egentligen bara gått och väntat på ett bra tillfälle, jag hade till och med börjat provocera fram bråk. Till slut skedde en fysisk händelse som fick mig att gå till socialen.
Redan samma kväll fick han en jourlägenhet tillsammans med sina två barn, och sedan flyttades de till ett skyddat boende via Alla kvinnors hus i Stockholm.
Hur var det när du kom dit?
– Väldigt skönt. Jag fick äntligen prata med människor som visste vad det var frågan om. Det var så fina människor vi mötte. Personalen gör något så stort för alla mammor och pappor som tvingas komma dit, och för mig är de hjältar och änglar. De gör det ideellt, och det gör det här ännu finare, säger Patrik.
För både barnen och honom själv betydde det oerhört mycket att träffa andra i samma sits.
– Vi kände att här börjar livet.
Ett av få boenden som tar emot män
Alla kvinnors hus är ett av få skyddade boenden som även tar emot män som utsatts för våld av sina partners. Här träffade Patrik också två andra pappor med liknande historier.
– Det var väldigt intressant att prata med andra pappor också, att känna att jag inte var ensam.
Vad skulle du vilja hälsa till andra i samma sits?
– Det finns hjälp att få – våga ta steget! Folk vill hjälpa, och du kan inte klara det här själv.
Med facit i hand nu – finns det någon som du tror hade kunnat hjälpa dig tidigare?
– Nej, jag tror inte det. Det är man själv som måste ta steget, och är man inte redo så är man inte. Som medberoende vill man inte gärna lämna den andra som mår mycket sämre i sticket, i stället stannar man kvar och skyddar. Man ser inte sitt eget lidande och normaliserar mycket av det som den andra utsätter en för.
”Måste prata mer om våld i relationer”
I några månader bodde Patrik på skyddat boende via Alla kvinnors hus, och fick stöd av både kontaktpersoner och kuratorer för att kunna bli stark i sig själv igen. Nu har han tillsammans med barnen flyttat till en egen lägenhet på annan ort.
Steg för steg jobbar han nu med att starta upp sitt nya liv. Han har börjat låta drömmarna flyga igen. Just nu skriver han på en bok, och i framtiden vill han komma ut och föreläsa för att uppmärksamma att det här faktiskt är något som kan drabba alla – oavsett kön.
– Genom att dela min historia hoppas jag kunna hjälpa, och göra så att det känns mindre förnedrande som man att söka hjälp. Vi behöver prata mer, redan i skolorna, om våld i nära relationer – och att det faktiskt även drabbar män. Vi måste få bort fördomarna om att män och kvinnor är på ett visst sätt.
Vem är Patrik i dag?
– Egentligen är jag en väldigt glad och sprallig kille som gillar att skämta mycket. Det är som att mitt liv börjar först nu. Nu kan jag göra det jag vill: Umgås med släkt och vänner, träna och ägna mig åt mina fritidsintressen. Jag ser fram emot nu att vara den här fadersfiguren, en förebild, säger han och fortsätter:
– För första gången på väldigt väldigt länge så ser jag framtiden med ljusa ögon.
Fotnot: Patriks namn är fingerat.