Peter Untersteiner: ”Då gjorde det ont att leva”
Profilen i stor intervju om: • Nya arbetsrollen • Kampen mot psykisk ohälsa: ”Man intalade sig själv att man var helt värdelös”
Uppdaterad 2022-07-11 | Publicerad 2022-07-04
Peter Untersteiner driver Sveriges största travstall tillsammans med sonen Johan Untersteiner.
För ett år sedan gick han dock in i väggen – och beslutet att sluta som tränare växte fram.
– Då gjorde det ont att leva och det var tortyr, säger Peter i en stor intervju med Trav365.
Johan och Peter Untersteiner driver Sveriges största travstall. Under förra veckan hade stallet 35 hästar ute till start under Halmstads meeting med Sprintermästaren på torsdagens V75 och lördagens V75:a.
Den 1 januari blev det så officiellt, två av landets största stall hade slagits ihop till ett. Sonen fick chefsrollen, fadern är numera andretränare. Tillsammans fortsätter de dock att skörda stora framgångar med nära hundra segrar och drygt åtta miljoner under årets sex första månader. Det har dock varit en del växtvärk på vägen.
– De första två, tre månaderna var det jobbigt för mig. Det var mitt i vintern och åtta av tio ur min gamla personal tyckte att allt blev sämre. Alla vill få det bättre men ingen vill ha förändring.
– Det var Johan som hade sista ordet och jag fick rätta mig efter det. Nu måste man dock säga att allt har landat, med väldigt fina rutiner och en bra vardag. Jag är mycket nöjd med situationen.
Vad tycker du att ni kan förfina ytterligare i framtiden?
– Vi kan bli bättre på allt och får inte slå oss till ro. I stora drag fungerar dock verksamheten väldigt bra och vi har en fantastiskt fin laguppställning, bland annat Sören Boels mångåriga erfarenhet av unghästbiten.
Blommade ut hos Walmann
Hur skulle du beskriva din son som chef och yrkesman?
– Han har ju visat att han klarar av det här jobbet och fick en enorm erfarenhet i samband med flytten från Stefan Hultman till Roger Walmann. Där fick han ansvara för 50 hästar och sju skötare.
– Jag minns att jag och hans mor Marie hjälpte honom flytta en söndag. Då var han 20-21, yngst i stallet och alla andra satt och rökte i fikarummet. Då tänkte jag för mig själv: ”Lycka till, grabben.” Roger såg dock något i Johan och jag blev imponerad hur bra han klarade uppgiften som försteman. Det var ingen som rökte veckan efter det...
Är han farsan upp i dagen?
– Nja, han är mycket smartare. Jag är mer en arbetare som inte har haft talang för något. I början var jag helt värdelös på att köra lopp, men hade alltid en vilja att hävda mig. Häromdagen träffade jag en man som berättade: ”Jag såg tidigt att du kommer att bli en bra tränare, men att du skulle bli en sådan duktig kusk kunde jag aldrig tro.”
Det har nog knappast undgått någon ute i stugorna vilket starkt band far och son Untersteiner har. Deras personligheter speglar varandras och möjligtvis är det därför de än i dag är som ler och långhalm?
– Vi har bråkat oerhört lite i våra liv. Kanske beror det på att jag endast växte upp med min far, vi hade en fantastisk relation, och Johan har ju inga syskon. Dessutom blev jag pappa väldigt ung så han är både som en son, bror och kompis för mig. Han är min bästa vän, absolut.
Älskar rollen som farfar
Familjens berömda segergest, med näve och körspö utsträckt efter målgång, har hängt med sedan Johan var väldigt ung och tyckte att det var jobbigt att pappa var borta och tävlade.
Många år senare gick gesten i arv och numera är den tillägnad Casper, Peters barnbarn, som faktiskt även han har slipat på tekniken.
– Han älskar motorer och fick en fyrhjuling när han fyllde tre år. En sådan hade jag aldrig givit Johan när han var lika gammal. Han fick inte ens en moped, mamma var stenhård där, men det var jag glad över då han istället fick cykla till skolan.
Om några månader väntas storken anlända på nytt då Johan och hans Annie väntar sitt andra barn. Om det blir ännu en pojke eller kanske en flicka vet familjen inte, men Peter har åtminstone gått in för sin roll som farfar.
– Det är härligt att få uppleva detta. I kväll ska jag och Casper hem till några vänner och bada i deras pool, samt ha ett kalas. Det blir en höjdare. Jag är inte känd för att handla dyra presenter men ge kärlek och läsa sagor, det kan jag.
”Hur dum får man vara?”
Johan är givetvis förstekusk i stallet och bestämmer vilka styrningar farsgubben kan tänkas få.
Har du samma vinnarskalle i täta slutstrider som förr i tiden?
– Jag och Johan stred om andraplatsen för några veckor sedan och jag skulle bara slå honom. Det slutade med två tusen i böter och tre dagars avstängning. Då sa chefen: ”Hur dum får man vara?”
Om vi tittar till championligan på Halmstad så leder Johan både den som kusk och tränare. Och där lär han stanna vid årets slut.
– Som det är nu är det nästan skämmigt om vi inte tar en dubbel, med tanke på att vi har ett så pass stort stall. För dagen har vi 215 hästar och målsättningen är runt 200. Vi vill inte ha fler, det höll ju på att bli mitt fall. Jag var så populär för sex, sju år sedan och hade svårt att säga nej. Man ville vara alla till lags.
Jobbar sju dagar i veckan
Peter flyttade som femåring till Sverige från Österrike och har varit Halmstadtravet trogen sedan barnsben.
– Allt i livet är en slump, och allra mest i mitt fall. Min pappa och jag flyttade till Sverige 1965. Han började jobba på Sperlingsholms gods som ligger två kilometer från travbanan. Jag började knalla dit som liten grabb och har varit här så gott som varje dag sedan 1971. Jag är den av oss aktiva som varit överlägset längst på banan. Så pass att jag kan varenda sten här.
Något nio till fem-jobb är detta givetvis inte och Peter erkänner att det tillbringas både vardagar och helger i stallet.
– Om du ska bli en tränare av min kaliber så finns det inte på kartan att åka hem fredag eftermiddag och komma tillbaka måndag morgon.
Har det någonsin funnits tankar på att lämna Halmstad och testa lyckan någon annanstans?
– När jag var ny som tränare, och det gick bra för mig, så fick jag några erbjudanden. Jag är dock fruktansvärt hemmakär. Banan ligger på landet och ur geografisk synpunkt är det perfekt att ligga mellan Jägersro och Åby. Så nej, jag har aldrig varit nära att flytta och är väldigt tacksam för det.
”Skulle se det som ett straff”
Hur ser egentligen arbetsbördan ut för din del nu jämfört med samma tidpunkt för ett år sedan?
– Jag jobbar fortfarande mycket men älskar det och skulle se det som ett straff att behöva åka hem klockan fyra på eftermiddagen. Numera kan jag dock välja vilka banor jag åker till och behöver inte ha sex tävlingsdagar i veckan, även om jag tycker om att tävla. När jag är i form är det underbart, och då vill jag inte lägga av.
För att vara 61 bast verkar Peter vara i riktigt fin fysisk form. Han avslöjar att det blir en hel del cykling till och från stallet, där han mer än gärna försöker imponera på personalen.
– Jag kan hänga på tåspetsarna på stallbjälkarna och gör sedan armhävningar. Stalltjejerna kan inte tro sina ögon. Trots min ålder är jag inte speciellt sliten i kroppen, även om detta är ett yrke som är väldigt slitsamt för ryggen. Jag brukade sko mycket hästar genom åren men gör det inte lika ofta längre.
Några extra timmar fritid i veckan har han dock frigjort i och med sammanslagningen och då gillar han att visa upp sig i badbyxorna på stranden. När tillfälle ges kastar han sig även ner för backarna på sina slalomskidor, även om han gissningsvis som 60-plussare kanske håller sig ifrån de svarta pisterna. Under februari månad hägrar dock en utflykt till Alperna med vänner.
Vad saknar du minst jämfört med tiden som egen tränare och chef?
– Att göra loppanmälningarna på egen hand, vilket Johan är väldigt inblandad i nu. Det är jävligt skönt att ha mer än en hjärna som tänker. Man är livrädd för att missa något och det är ett slag under bältet för ägarna om jag skulle glömma anmäla deras häst till lopp.
”Hade ingen livsglädje”
En av anledningen till att Peter till slut tog beslutet att överlåta ansvaret till Johan är att han under en period brottades med psykisk ohälsa, något han öppenhjärtigt berättade för Trav365 under fjolåret.
När vi nu följer upp med honom en tid senare är det en märkbart välmående man som ånyo tar sig tid att prata om detta mörka kapitel i hans liv.
– Jag var riktigt nere i källaren emellanåt och hade ingen livsglädje. Har man inte sovit på två, tre månader så slås alla funktioner ut. Jag hade en enda önskan och det var att sova, men det kunde jag inte. Då gjorde det ont att leva och det var tortyr. Kroppen hade börjat säga ifrån.
– Det började med negativitet direkt på morgonen och jag är egentligen precis tvärt om som person. Jag var fortfarande i stallet och skötte mitt jobb men gjorde inte det där extra. Då sa jag till Johan: ”Jag orkar inte längre, 2022 måste du ta över.” Man intalade sig själv att man var helt värdelös och inte räckte till någonstans.
Tackar familjen för stödet
Det gick så pass långt att Peter uppmanades att gå till en psykolog, och dessutom tog han under en period medicin för att underlätta livets utmaningar. Sedan någon månad tillbaka är han dock kvitt denna och ser äntligen ljust på framtiden igen.
– Just nu lever jag på hö och havre, bara naturprodukter, och det är ett gott tecken. Jag gjorde träningslistan i går kväll och såg fram emot att gå upp i dag och få beta av den. Gnistan har kommit tillbaka och jag uppskattar vardagen mycket mer nu. För dagen känner jag mig hundraprocentigt återställd.
– Johan och Marie har varit ett otroligt stöd när de helt plötsligt hade en så jäkla negativ person i familjen. Hon har varit där och stöttat under alla dessa år då allt har kretsat kring mig.
Du fyller 62 senare i år. Var ser du dig själv om exempelvis fem år?
– Min ambition är att göra nytta i stallet under tio år till, gärna längre om jag kan. Jag har en sådan rutin och vill hjälpa Johan. Mina styrkor är att få teamet att bjuda till och se till att hästarna blir snabba, avslutar Peter.