”ST måste omedelbart kraftsamla – katastrof”
Reijo Liljendahl om flytten till Stora Alby, drömmen om USA och Admiral As: ”Han ligger mig varmt om hjärtat”
Uppdaterad 2022-03-17 | Publicerad 2022-03-14
Reijo Liljendahl har sedan en tid tillbaka sin verksamhet på Stora Alby.
För Trav365 berättar han om den största anledningen till flytten.
– ST måste omedelbart kraftsamla i personalfrågan. Det är en katastrof, säger Reijo.
Reijo Liljendahl lämnade nyligen Julmyra och flyttade tillbaka till Stora Alby, där han under 35 års tid skördade stora framgångar hos Stig H Johansson. Först som skötare, sedan andreman.
På hästgården håller numera både han själv, Stig och Svante Båth till. Och vem tackar nej till lite välbehövlig hjälp från världens kanske främste genom tiderna?
– Stig kör åt mig fyra, kanske fem, dagar i veckan. Jag ger inga direktiv åt honom. Han behöver inga instruktioner och kan nog sin sak. Han kommer in strax efter klockan sju och är med i stallet varje dag. Det är trevligt och visst är det så att när Stig pratar så lyssnar man. Kunskap ger makt, berättar Reijo för Trav365.
”En bransch på nedgång”
När vi frågar om den största anledningen till flytten så blir det genast uppenbart att Liljendahl känner en stark oro för travets framtid.
– Jag har tvingats minska rörelsen för att få effektivitet på det hela. Och så har vi personalfrågan.
Du nämner detta med personalen, är det väldigt tufft i branschen just nu?
– Det är en katastrof, lindrigt sagt. De sista tre, fyra åren har jag hastigt varit tvungen att dra ner antalet hästar på grund av bristen på kompetent personal. Då kan man inte driva en verksamhet på den nivån. Först drog vi ner från 100 hästar till 70, sedan från 70 till 50 och förra året från 50 till 30. Det blev dock tydligt att inte ens det räckte så nu är vi nere på 16.
– Svensk Travsport måste omedelbart göra en kraftsamling. Nu, inte om två år. Man ser i loppen att detta är en bransch på nedgång. Tränarna blir ofta tvungna att överbelasta sin mest trogna personal för att få det att gå runt. Det är en farlig väg att gå. Det finns förslag om att skapa en pensionsfond till ungdomarna, som betalas ut vid 55-års ålder. Då kanske de stannar kvar i sporten? Det verkar dock omöjligt för makthavarna att bestämma sig.
Vemodigt att lämna Julmyra
Hur skulle du beskriva de där sista dagarna på Julmyra?
– De var förväntansfulla inför den stundande flytten till sydligare breddgrader, men samtidigt måste jag säga att vi har haft bra år och stora framgångar på Julmyra. Delvis var det vemodigt eftersom vi hade varit där under många år och utvecklats.
När du för många år sedan lämnade Stora Alby, kunde du då i din vildaste fantasi tro att du en dag skulle vara tillbaka?
– Det är så här att jag aldrig blickar tillbaka. Man vet inte vad som händer i framtiden men jag brukar säga att ingenting är omöjligt. Jag och Stig har pratats vid sedan jag lämnade.
Reijo kände dock att det var dags att stå på egna ben och åren som egen tränare har varit både framgångsrika och givande. Och någon ånger för att han inte tog beslutet ännu tidigare har han absolut inte.
– Jag ville prova helt enkelt. Det fanns inga mellanting, bara två alternativ. Antingen går det åt pipan, eller så blir det en fungerande rörelse. I det fallet hade jag dock ett ganska starkt självförtroende och trodde på det jag gör. Så med facit i hand måste man väl ändå säga att det gått rätt hyggligt?
”Kommer aldrig att bli pensionär”
När du blickar tillbaka till de 35 åren hos Stig, vilka är dina roligaste minnen?
– Det är i stort sätt alltihopa. Det var höjdartider med bland annat Elitloppssegrar. Många roliga minnen men också tråkiga sådana när hästarna gick sönder. Minnena rullar ofta fram när man nu tränar på Stora Alby. Stig och Lars-Erik Ullberg var de som lärde mig sporten. Att se på hästarna, och tycka om dem. Hård träning och omvårdad gav bevisligen resultat. Jag kände mig uppskattad här, därför stannade jag kvar så många år.
Hur skulle du beskriva Stig som chef på tiden det begav sig?
– Han var enorm när han var i form och hade ett fotografiskt minne när det gällde hästarnas utrustningar. Han arbetade stenhårt och det jag uppskattar mest är att han satte hästen i fokus. En fantastisk organisation. Stig är det störste som funnits inom svensk travsport.
Reijo, är det lika roligt att gå till jobbet som 66-åring som för säg 30 år sedan?
– Det är fortfarande vansinnigt roligt och detta är det bästa jobbet. Jag jobbar fler timmar än för många år sedan och arbetslusten ökar när jag har kunnigt folk runt omkring mig. Man trivs när man har så här fina hästar och hästägare.
Vågar man gissa att någon med så hög arbetsmoral som du trots allt fruktar pensionärslivet?
– Nä, jag kommer aldrig att bli pensionär men kanske göra detta i mindre skala. Det enda jag inte hunnit uträtta i mitt liv är att vinna Elitloppet och Hambletonian med egentränad häst. Vi får kanske göra ytterligare något försök? Elitloppet är det loppet som smäller högst då jag bott största delen av mitt liv i Stockholm. Nadal Brolines andraplats i Elitloppet gav mig en fjäder i hatten och Formula One satt fast i finalen. Kanske den tredje hästen kan kliva upp högst på pallen?
Kan tänka sig att flytta till USA
För närvarande har Reijo sex hästar hos sin kollega Marcus Melander som gör succé i USA. Hoppet om en Hambletonian-seger lever i högsta grad tack vare treåringen Temporal Hanover.
– Jag hade Long Tom som felade i ett försök. Han hade haft en vettig chans att vinna finalen det året. Temporal Hanover är rätt så bra och gick väldigt bra i fjol. Jag litar på Marcus och han är fullt nöjd med hästen.
Drömmen om USA har funnits där från och till under åren. Trots att en av landets duktigaste hästkarlar hunnit fylla 66 år har han på intet sätt skrinlagt sina mål för framtiden.
– Det var väldigt nära att jag flyttade för några år sedan i samband med att jag drog ner på personal. Jag ledsnade på svensk travsport, och framför allt att det inte kom människor som ville arbeta med de här fina djuren. Ungdomarna hade inte hjärta för hästen. Det har åkt bräda nedåt de senaste tre åren och det är tufft.
När vi pratade med Åke Svanstedt nyligen så lovordade han livsstilen som travtränare i USA, med säsongstävlande och mycket avkoppling under vinterhalvåret. Hur skulle detta upplägg passa dig?
– Utmärkt. En anledning till att jag trots allt stannade i Sverige var att jag hade väldigt fina hästar och lika fina hästägare. Jag kände ett ansvar gentemot dem och personalen. Det finns dock en tanke att på sikt flytta till USA, ja.
”Man måste ha drömmar”
Reijos största reklamhäst är tveklöst kanonen Admiral As, som länge varit en följetong på V75. På onsdag gör han så äntligen comeback och visst ser Liljendahl fram emot loppet med spänning.
– Självklart pirrar det till lite extra när han startar. Han ligger mig varmt om hjärtat och är en häst som jag hoppas utvecklas och kliver in i eliten. Vinterträningen har gått perfekt.
Vi gissar att du inte hade räknat med riktigt S Å tufft motstånd i ett onsdagslopp med 100 000 kronor till vinnaren?
– Nej, men det är så att loppen kommer att bli tuffare när solen går upp och alla vill tävla. Jag har ingen kommentar till motståndet men vet att min häst är i ordning, även om han ännu inte är i toppform.
Och om Malmrot skulle vifta med en rosa biljett på onsdag...?
– Vi får väl se hur det ser ut. Det finns ingen anledning att gå händelserna i förväg. Hästen måste vara bra och allt måste stämma. Det är långt till Elitloppet, så den frågan passar jag på.
Vad säger du till oss som kanske drömmer om att få se Stig H Johansson i sulkyn bakom Admiral As i Elitloppet?
– Den chansen finns inte. Han är inte aktiv kusk längre och det är Örjan som gäller i den här frågan.
Om vi slutligen blickar framåt en sådär fem, tio år, var ser du dig själv då?
– (skratt) Förhoppningsvis har jag vunnit Elitloppet och Hambletonian, samt skaffat mig fem fina unghästar från auktionerna i Lexington och Harrisburg som jag tränar någonstans i USA. Man måste ha drömmar, avslutar Reijo.