Tillman: ”Det känns overkligt...”

Andreas Käck

Sigtuna. Det var 19 år sedan en kvinna tävlade i Elitloppet.

Lika länge har Jennifer Tillman drömt om att få göra samma sak.

Nu är tiden inne.

– Det känns overkligt, säger hon inför sitt livs lopp.

Den här texten skulle egentligen ha handlat om Stefan Melander och hans stjärnhäst Nuncio.

Det är lördag förmiddag när jag ringer ”Tarzan” första gången för att fråga om vi är välkomna att besöka hans gård i Enköping.

Sex obesvarade samtal och två sms senare ger jag upp hoppet.

Då – 07.25 på måndag morgon – plingar det till i mobilen:

”Kandutadetpåtelefon?”, skriver Stefan.

Det blir inget, som ni säkert förstår.

Det blir i stället en träff med Elitloppets enda kvinnliga kusk – den första på 19 år – Jennifer Tillman.

Och jo, även hon är svår att få tag på.

Travlivet tar tid

Det dröjer flera samtal innan hon svarar första gången och väl på plats i idylliska Erikssund strax utanför Sigtuna bekräftas bilden som Stefan Melander tidi­gare tapetserat: De som sysslar med trav är upptagna människor.

När jag och fotograf Rickard Törnhjelm strax efter överenskommen tid inser att vi kört till fel gård och ringer Jennifer för att be om hjälp svarar hon inte.

Först efter att vi vänt tillbaka och, halvt på chans, gasat fram till vad vi tror är rätt gård och där­efter frågat hästskötaren Sandra Trogens var Jennifer egentligen håller hus, så kommer den här artikelns huvudperson gåendes runt hörnet.

Mycket att stå i?

– Jo, det är ju måndag, svarar hon och flinar.

– Den mest hektiska dagen i veckan. Men lägger man grunden nu så har man mycket vunnet resten av dagarna.

Så det är här du håller hus dag ut och dag in?

– Ja, när jag inte är i väg och tävlar…

En dröm går i uppfyllelse

Jennifer Tillman har vigt i stort sett hela sitt liv åt hästar. Ända ­sedan hon var liten flicka och morbröderna tog med henne till amatörstallet i Bollnäs har var­dagen kretsat kring samma sak.

Nu kommer belöningen.

I lördags – tre dagar efter att hon och hästen Royal Fighter dundrat runt på Solvalla på supertiden 1.09,8 – nåddes hon av beskedet hon alltid fantiserat om, men som hon dittills aldrig kunnat tro ska bli verklighet.

Hon ska köra Elitloppet.

– Det är så sjukt stort. En barndomsdröm jag alltid haft som äntligen blir verklighet. Jag minns alla gånger jag varit nere på Solvalla som åskådare, stått vid stängslet och sett ­alla kuskar gå förbi. Nu är det plötsligt jag själv som ska ­vara med. Det känns overkligt!

Biljetten till Elitloppet må vara stor för Jenny Tillman, men Jennifer Tillmans medverkan är också stor för travsporten. Senast en kvinna deltog var 1996.

– Det är för dåligt alltså! Att det inte varit en enda kvinna på 19 år.

Du är lika stolt som frustrerad?

– Lite så. Men jag vet att det är så här travsporten ser ut, det är för få tjejer och det gör att jag kan känna en viss frustration. Men just nu skiter jag i frustrationen och känner mig bara stolt. Sen får vi hoppas att det kommer fler kvinnliga deltagare framöver också.

Det här kan vara en ­dörröppnare?

– Jag hoppas det. Jag har ju inspirerats av Helen A Johansson och känt att: ”Kan hon, så kan jag”. Men det ska egentligen inte behöva vara så speciellt att jag är tjej. Vi tävlar på lika villkor, det är ingen skillnad på tjejer och killar i den här sporten. Samtidigt finns det något där som gnager, som gör att man ibland känner sig motarbetad, just för att man är ensam tjej i en mansdominerad värld.

– För 19 år sedan var det Helen A Johansson som lyckades bryta trenden, som satte alla på plats. Nu är det min tur att göra det, säger Jennifer Tillman.

”Ännu vassare på söndag”

Ja, för hon är inte med i Elit­loppet för att delta.

– Jag har stor respekt för de andra hästarna. Men hade jag inte trott att vi har chansen, och framför allt – om tränaren inte hade trott att vi har chansen, så hade vi aldrig tackat ja. Även om han (Royal Fighter) är orutinerad i de här sammanhangen så skulle jag aldrig byta bort honom mot någon annan häst i startfältet.

Nej, för Jennifer Tillman och tränaren Per K Erikssons tror på sin häst.

– Efter loppet i onsdags har folk frågat om det var ett ”once-in-a-lifetime-lopp”, men jag tror verk­ligen inte att det var en engångsföreteelse. Han har utvecklats hela tiden och jag tror – helt ärligt – han kan vara ännu vassare nu på söndag.

Sur över lotten

Det enda som gäckar henne är startpositionen.

Tillman och Royal Fighter lottades i sjättespår och har Mosaique Face – som körs av Lutfi Kolgjini – innanför sig.

– Jag blev sjukt besviken över lottningen, för jag vet att den närmaste vägen är den snabbaste.

Så vad är planen? Bara gasa?

– Nej då. Det är fortfarande målgången som räknas. Jag kommer ju inte offra allt för att komma till ledningen. Jag har inte ens bestämt mig för om jag ska köra eller inte. Det beslutet tar jag nog först när startbilen släpper, för då vet jag hur hästen är. Men vill han i väg, ja – då får vi köra. En sak är säker: han kommer att bli taggad av publiken.

Du med, kanske?

– Ja, faktiskt. Jag minns när jag var färsk på travbanan. Då var jag skitglad över att köra lopp 11 på Axelvalla och tänkte: ”Vad bra, nu har alla gått hem. Nu är det ingen som ser mig.” Men nu för tiden ser jag publiken som en extra krydda.

”Värsta jag varit med om”

Men så har det som sagt inte alltid varit.

Jennifer minns tillbaka till den tid då hon gick i ridskolan hemma i Bollnäs och ställde upp i hopptävlingar. I en av hennes allra första tävlingar – en så kallad ”clear round”, där hindren är lägre och man bara tävlar mot sig själv – ramlade hon av hästen och blev kritvit i ansiktet.

– Det var det värsta jag varit med om. Helt plötsligt blev det knäpptyst i ridhuset och alla skulle titta på mig. Mina nerver pallade inte trycket, ­säger hon.

När Jennifer väl började med trav var det flera som tvivlade på att hon skulle ha tävlingsnerverna som krävs.

– Men i trav är det annorlunda. Då får jag det här tävlingsmomentet som jag behöver. När jag kommer in i ett travlopp skiter jag i vem som tittar, då ska jag ­bara komma först i mål. Jag går in i en bubbla.

Ska njuta av publiken

Det kommer hon att göra på söndag också. Hon kommer att märka av publiken, njuta, men ­inte låta sig påverkas av den. Det viktigaste är ändå hur hästen påverkas.

– Vissa hästar blir spända och nervösa när det är mycket publik. Inte Royal Fighter – han blir bara sjukt taggad. Då vet han att det är nu det gäller. Och då blir han ännu bättre, säger Jennifer Tillman.