Bank: Det är ironi bortom ironin
En klubblegendar pratar öppet om att det finns en tystnadskultur inom svensk ishockey.
Oscar Alsenfelt fick sparken.
Undrar om det finns en tystnadskultur inom svensk ishockey?
Alla älskar öppenhet, ända tills den blir besvärlig. Det gäller företag, det gäller vänner, det gäller förbund, politiska partier och idrottsföreningar. Det ska vara högt i tak, helst så högt att ingen någonsin skrapar huvudet mot det.
Sportbladets Patrik Brenning har ägnat ett par månader åt att granska avigsidor inom en klassisk svensk folksport. Han har skrivit om hockeygymnasiernas urvalskriterier, han har riktat strålkastare mot klubbar som dribblar med regler, han har gett röst åt ungdomar och föräldrar som hamnat i kläm.
Sedan lät han tre framgångsrika elitspelare, som levt ett liv med en älskad sport, komma till tals. Det går liksom inte att ifrågasätta att Jonathan Hedström, Nils Andersson och Oscar Alsenfelt fått mycket av sin ishockey, att de brinner för sin sport, att de vill se den bli bättre.
Läs också: Niklas Wikegård tillbaka i Djurgården – blir sportsligt ansvarig
De har ägnat ett professionellt liv åt att prata om forechecking, derbyn, boxplay, slutspelsskägg och målvaktsteknik – den här gången fick de prata om annat, om problem de upplevt, utmaningar som behöver lösas för alla som kommer efter.
De pratade om invägningar, om machoideal och spelberoende. De lyfte frågor om psykisk ohälsa och missbruk. De var ärliga i sina samtal om sakerna som gjort idrotten dubbel för dem, och de vittnade om en tystnadskultur som kan vara förlamande.
Man kan se det som en testballong.
För det första: Fanns det andra som delade deras bild?
För det andra: Hur högt är egentligen det där taket?
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Å ena sidan välde det in hundratals vittnesmål från hockeyspelare, -föräldrar och -ledare som upplevt liknande saker, som längtat efter ett öppet samtal, som vill se en idrott som vänder även på tunga stenar för att bli bättre.
Å andra sidan?
Oscar Alsenfelt pratade i en podcast om tystnadskultur, varpå Malmö bröt hans kontrakt, efter påtryckningar från klubbens sponsorer enligt Sportbladets källor.
Det är satir på metanivå. Det är ironi bortom ironin.
När avsnitten där Hedström, Andersson och Alsenfelt pratat om sina erfarenheter publicerades gjorde sig Niklas Wikegård, en genuin idrottsmänniska som mer än kanske någon annan blivit svensk hockeys röst och ansikte efter årtionden i både bås och tv-studior, till språkrör för… allt som är toppen med ishockey.
På sitt Instagram-konto red han ut till frontalangrepp mot tre spelare som pratat problem i stället för att ”skapa en lärandedel”. Hedström, Andersson och Alfenfelt fick gärna ”tycka till hit och dit”, men Wikegård ifrågasatte om de verkligen gjort det för att de älskade hockey (som Wikegård gör), eller för att de ”sålt sig till Aftonbladet, som får en massa klick”.
– Är det bra för hockeyn? undrade han. Är det bra för idrotten?
Varför vill någon prata om inkilningar, missbruk och negativ kultur när det finns så många fantastiska ungdomsledare?
Jävlar. Jag tror jag fått ett tak att renovera.
(I parentes sagt: Det ger Aftonbladet väldigt mycket mer ”klick” att skriva rubriker om, låt säga, när Niklas Wikegård tycker till hit eller dit i en tv-studio, än genom timslånga avsnitt av en podcast om kulturproblem.)
I hockey står man upp när man pissar
Om man låter bli sarkasmer så högaktar jag idrottsmänniskor som vill försvara sin idrott, det finns mängder av oinitierad kritik mot våra folkrörelser från folk som bara landar i fördomar och klyschor. Idrotten ger så oerhört mycket mer än den tar, bygger så väldigt mycket mer än den förstör.
Men vem har påstått något annat? Är den fantastiska idrottsvärldens alla kvalitéer underbevakade i tidningar och tv?
Om en klubblegendar pratar om att han tappat glädjen borde kanske en arbetsgivare fråga sig vad man kan göra åt det. Om elitspelare, ungdomar och föräldrar vittnar om struktur- och kulturproblem borde väl förbund, föreningar och förebilder välkomna en diskussion kring det.
Av kärlek till hockeyn, om inte annat?
Niklas Wikegård menar att han gärna vill ha en sådan debatt, men när han polemiserade mot Hedström, Andersson och Alsenfelt härmade han dem med ljus röst, förklarade att en av dem verkar ha valt fel sport eftersom han ”vill förbjuda tacklingar”. När han dundrat färdigt om ”ett skitprogram” som det inte ”fanns någon anledning att göra” applåderades han av både följare och hockeyledare.
”Jag är spyless på att ett skridskosnöre runt drulen för 30 år sedan ska definiera hockeyns ”locker room”-kultur. Sittkissare som vill svartmåla hockeyn för att ge sig själva utrymme är vad de är” skrev någon.
I hockey står man upp när man pissar, man ger och tar och har högt i tak tills man visst inte har det alls längre. Rotera, här finns inget att se. Fler puckar mot kassen, mer trafik framför målet.
”Tusen tack” svarade Wikegård den som tröttnat på sittkissarna. ”Håller med till 100%”.
