Historien på väg att återupprepa sig – tillbaka i kvalserien efter 13 år
Publicerad 2021-04-13
Senast Mariestad nådde en kvalserie var säsongen 07/08. Då som nu med en betydligt yngre trupp än säsongen innan och från en position där ingen riktigt räknade med laget.
Då var dagens assisterande tränare Ronny ”Rockstar” Johansson lagets stora stjärna och sportchefen Carl Johansson en vild supporter som hängde på plexiglaset.
Men den stora gemensamma nämnaren: Andreas Appelgren på tränarbänken.
– Ett grymt ledarskap kan vara en poäng eller två extra i en sådan här serie, säger Ronny Johansson.
Säsongen 07/08 är för alltid etsad i Mariestads historieskrivning. Året innan hade föreningen tvingats se en storsatsning haverera. Ekonomin var körd i botten och en förhållandevis ung budgettrupp värvades ihop mer eller mindre för att laget skulle hålla sig kvar i division 1.
Utfallet blev ett helt annat. Alla pusselbitar föll på plats, laget nådde kvalserien och tog sedermera klivet upp i Hockeyallsvenskan (för att året därpå åka raka vägen ur utan kval när ligan bantades).
Nu, 13 år senare, är man slutligen i en kvalserie igen och visst finns det vissa likheter med hur det såg ut då.
Truppen har nu som då genomgått en föryngring sedan fjolåret och på tränarbänken står samma tränare: Andreas Appelgren.
– En parallell man kan dra är väl att det är Appelgren som styr skeppet och får ihop gruppen till max. Tillsammans med Ronny Johansson som också var med på den tiden. Vi har återigen en tränartrojka som bygger ihop ett lag på bästa möjliga sätt, konstaterar sportchefen Carl Johansson.
”Gå ut och spöa Boden”
I kvalserien våren 2008 var Mariestad ett ungt lag som slog ordentligt underifrån och efter en halvdan Alletta den här våren var läget ganska liknande inför årets slutspel. Men det lag som skickade storfavoriten Boden på semester efter två raka segrar har visat upp en imponerande krigarmentalitet och kommit samman som lag.
– När man går långt säger man vilken jäkla bra grupp det är och det säger man naturligtvis för att man hör bara de lagen som går långt, man hör ju inte dem som åker ut tidigt, så det är naturligtvis sant att det är en bra grupp. Vi har jobbat ganska hårt med att få rollfördelningen på plats och tillslut har alla accepterat och alla gör ett bra jobb i den roll de har. Det tycker jag att jag känner igen från när vi var där förra gången. Vi hade ganska tydliga roller i laget och alla accepterade dem och gav precis allt ifrån den roll man hade, där tycker jag att det fanns en viss likhet, säger tränaren Andreas Appelgren.
Ronny Johansson som till vardags går under smeknamnet ”Rockstar” var lagets stora stjärna för 13 år sedan med sin träklubba och sitt fenomenala spelsinne. Idag har han rollen som assisterande tränare och tycker sig se tydliga likheter mellan de två kvalserieupplagorna.
– När vi kom till playoff hittade vi ett sätt att vinna matcher och kände oss oslagbara och vi sa det när vi var uppe i Boden att kollar man på gruppen finns det en liten risk att killarna som sitter här nu är lite oroliga, men det fanns ingen tendens. Det brann i ögonen på alla och vi tänkte att de här gubbarna kommer gå ut och spöa Boden och den känslan är väldigt skön som ledare, för den är svår att påverka hos killarna, att du ska vara påkopplad och tro på att vi kan vinna. Vi går in med en jäkligt skön känsla och det gjorde vi för 13 år sedan också, förklarar han med en viss stolthet i rösten.
– Det känns som att kan vi gå ut och göra det som vi lägger upp för plan innan matcherna då vinner vi. Den känslan kanske vi hade lite där för 13 år sedan också, att vi vet att bara vi går ut och gör det vi vet att vi kan, då kommer vi vinna matcherna. Den finns där och den försöker vi som ledare som var med då påtala till killarna. Så här var det förra gången vi gick upp.
Ronny-Rockstar menar att det knappast är en slump att det var Andreas Appelgren som stod på tränarbänken då och att det är samme man som har huvudansvaret idag när klubben återigen lyckats nå en kvalserie.
– Redan då var Appelgren grym på att få även spelarna i fjärdefemman som aldrig spelade en sekund, att de hade mest driv på träningar. Det är han riktigt bra på, vi har fyra extraspelare på träning, nästan fem femmor, men det kanske är de som kör hårdast och driver på gruppen och då har man kommit långt, säger Ronny Johansson.
– Ibland kan det ju vara så att spelare åker omkring och surar för att de inte får vara med, men de kör som tokar på träning och driver på tempot. Han är bra på mycket, men just att få en grupp att dra åt samma håll och kriga för varandra, det känner jag igen från både då och nu.
Är det hans stora styrka som tränare?
– Ja, en utav dem. Han har ett bra hockeyöga och är bra på att hitta taktiska idéer, men just det här att få fram glöden i varenda kille, det är han riktigt bra på. För har man tre killar inför match som vet att de inte fick vara med i något special teams och hamnar i en fjärdefemma, sitter de och surar då drar ju de ner de där procenten på alla. Vi har en sjundeback och 13e forward som knappt har spelat en sekund här nu de sista matcherna, men de är med och pushar och driver i båset också och det är då du kan gå riktigt långt.
Sportchefen: en huligan
Dagens sportchef, Carl Johansson, som är ansvarig för den succétrupp som skickade Boden på semester i kvartsfinalspelet minns kvalserien från 07/08 med värme. Då befann han sig i en helt annan position än idag.
– Jag hade en väldigt stark relation till den kvalserien, som 17-årig lite halvt identitetssökande ungdom. En ganska vild supporter skulle jag nog säga att jag var, minns han med ett skratt.
– Jag var på plats på alla matcher egentligen, både borta och hemma och följde laget stenhårt. Jag var en av dem som var först ut på isen efter Väsby hemma när vi säkrade det i sista hemmamatchen. Det är väldigt starka minnen även om det börjar bli många år sedan.
Precisera ”vild supporter”...
– Man gapade väl och läktarvärdarna fick komma och säga till en någon gång att man skulle sitta ner igen och så där på sittplats. Vi kallades väl sittplatshuliganerna på C eller någonting sådant där. Vi hade kul och året efter i allsvenskan följde vi också med samma mynt.
Tränare Appelgren vidimerar den bilden.
– Han var huligan som hängde på plexit, han var halvvägs in på isen. Då var det lägre plexi med så då kom han över, skrattar coachen vid minnet.
– Det är en riktig boisare, du får leta efter någon med större hjärta för klubben.
Carl Johansson fortsätter:
– Jag har alltid varit en enorm supporter, det ska jag egentligen säga även under min egen ishockeykarriär att det var alltid nästan viktigare hur det gick för Mariestad Bois a-lag än min egen prestation, så jag var nästan alltid mer supporter än egen spelare och det där hängde i. Det tror jag att jag har nytta av nu. Man vet hur mycket man vill och hur mycket supportrarna vill det här. Det blir mycket roligare att jobba med det här nu när man kommer därifrån.
Är du fortfarande lika het på läktaren?
– Nej, jag får lugna ner mig lite grann i rollen jag har nu. Jag är fortfarande het, men jag försöker att hålla mig lugn för jag mår bara dåligt oavsett om jag ska vara arg på motståndare eller domare. Man har lärt sig att det blir inte bättre. Ibland brinner det av givetvis, men då försöker jag hålla mig för mig själv och det har varit ganska smidigt i år.
Ett minnesvärt mål i tom kasse
Sportchefen, som hunnit fylla 31 vid det här laget, rabblar i stort sett varenda namn ur kvalserietruppen från 07/08 som ett rinnande vatten när han blickar tillbaka och minns.
– Det blir ju så, konstaterar han. Det är svårt att förstå vilken prestation det var i sig.
Från den minnesvärda kvalserien är det en situation som uppenbarligen står ut lite extra. Mariestad spelade borta mot Huddinge och lyckades vinna på ett aningen okonventionellt sätt.
– Det var en konstig kvalserie, för resultaten for kors och tvärs och ena dagen var ett lag klart i stort sett och något annat lag var kört och så gick det två matcher och så var det tvärtom, reflekterar Andreas Appelgren.
– Jag tror att det står 1-1 och Huddinge tar ut målvakten när de inte behöver det egentligen. Vi var inte riktigt beredda på det och den enda som ser det i vårt lag i stort sett är Thomas Mitell naturligtvis. Han fångar upp pucken bakom eget mål, drar den över hela banan och sätter 2-1 och där får vi tre bonuspoäng som vi kanske inte skulle ha fått innan.
Carl Johansson får nästan något religiöst i rösten när han berättar:
– De tar ut målvakten lite halvt felaktigt om jag inte minns fel, att de inte hade behövt göra det och Mitell skickar in den. Då stod jag helt själv bakom plexit i Björkängshallen och fick egentligen bästa möjliga vy för hur han drar det här halvdragskottet. Det är egentligen det minnet som sitter fast mest.
Efter det åkte laget hem och säkrade avancemanget genom att besegra Väsby i det som numera är känt som Mariehus Arena, men då hette Katrinhallen.
– Det största minnet är nog Väsby hemma ändå, när det är för mycket folk i hallen och de sista minuterna där när det börjar gå upp för allt och alla att nu är det inget som kanske kan hända, utan nu har vi gjort det. Det var helt magiskt. Jag kommer ihåg att det kom ut konfetti på isen med 30 sekunder kvar och tränaren i Väsby var galen och skrek och hade sig, men man såg på Väsby-spelarna som kom fram och gratulerade. Jag tror de behövde göra två mål, de insåg att det här är kört och då kände man att vi gjorde det. Det var mycket prat om det, men du ska ändå ta dig hela vägen och det var bara magiskt, berättar Ronny ”Rockstar” Johansson som var högst delaktig i det avancemanget och kom tvåa i kvalseriens poängliga efter kedjekamraten Fredrik Johnsson.
För gammal för personlig framgång
Men de nostalgiska minnena åsido. Nu befinner sig klubben där igen. På samma position, med supportern på sportchefsstolen och samme tränare i båset. Vad talar egentligen för att Mariestad ska lyckas återupprepa bedriften och ta klivet upp i Hockeyallsvenskan under Andreas Appelgrens ledning?
Ronny ”Rockstar” Johansson försöker förmedla den erfarenhet han har med sig i bagaget.
– Skjut varje gång du har ett halvläge i de här matcherna för du kommer ångra dig. Det skottet du inte sköt kommer det aldrig bli mål på, men ett halvdåligt skott kan trilla in för att målvakten gör ett dåligt ingripande, så det gäller att ta tillvara på minsta lilla chans i de här matcherna. Det är sådana grejer som man har av egen erfarenhet och försöker förmedla, säger han.
I grund och botten talar kanske resultaten på väg fram mot kvalserien för sig själva. Mariestad vann tre raka matchserier utan att förlora en enda gång. Sammanlagt 6-0 i matcher.
– Vi har inte gått dit vi har på tur, vi har inte rånat något lag på poäng eller någonting, utan vi har vunnit rättvist i de matcher som har varit och det talar ju för att vi är ett bra lag naturligtvis. Vi känner att vi kan vinna alla matcher i den här kvalserien. Vi vet att det kommer bli tufft, men vi känner att vi är ett bra lag, säger tränare Appelgren.
– Jag vet att när vi var i kvalserien förra gången tog vi det nästan match för match, vi får se hur länge vi hänger med i stort sett och sedan rullade det bara på. Nu är det mer att nu jävlar vill vi vinna varje match, så jag tycker att vi är i ett annat läge nu. Vi har ett starkare lag om man ser det över hela rostern.
Även om resultaten talar sitt tydliga språk gör tränaren ingen större affär av sin egen roll i framgången.
– Jag har blivit lite för gammal för att bry mig om personlig framgång. Jag vet att det är ingen enmansshow längre att vara tränare, du är beroende av alla du har runt omkring dig och i slutändan är det spelarna på isen som ska avgöra. Jag får en del av det och det räcker gott och väl.
Kittlar det inte lite grann att kunna bli coachen som tar upp laget i Hockeyallsvenskan för andra gången?
– Det är klart att det skulle vara häftigt, men inte för den personliga framgången, utan det skulle vara kul för Johan Frick och Lucas Larsson med flera. Killar som har varit lite i skymundan i klubben i flera år fast att de har gjort bra jobb. Att Johan Frick får vara kapten nu och driva det här laget till en kvalserie och kanske en ännu större framgång, det är häftigt. Det är roligt för stan och för klubben. Hockeyn betyder oerhört mycket i Mariestad, att man kan vara som vi är just nu, topp fyra bland division ett-lagen och kanske till och med slå ut de andra lagen. Det är en jäkla fjäder i hatten för klubben och eftersom jag har blivit lite mariestadare jag med genom alla år så det betyder mer faktiskt.