Abrahamsson: Hur viktigt är ett guld i JVM egentligen?

OSTRAVA. Bara ett JVM-guld på 38 år, trots mängder av gruppsegrar, semifinaler och finaler.

Förlust mot Tjeckien och det kommer garanterat att skrivas om fiasko och ytterligare ett lag som var sämst när det gäller.

Men hur viktigt är det egentligen att svenska tonåringar vinner JVM-guld?

Jag har själv skrivit om misslyckanden, kanske till och med använt ordet fiasko, för Juniorkronorna. Rasat över svenska lag som vikt ner sig när det gäller som mest. 

Vem vet, jag kanske kommer att göra det den här gången också. 

Om det inte blir guld den här gången heller, är då svensk ishockey på väg ner i ett djupt hål?

Saknas det vinnarkultur bland svenska hockeyspelare? 

Är antalet JVM-guld de 20 senaste åren ett mått på hur svensk ishockey mår? Nja, det är inte direkt så att svenska spelare dör sotdöden och slutar att utvecklas efter att ha misslyckats med att vinna det där JVM-guldet.

Tvärtom

Svensk ishockey producerar fler NHL-spelare än någonsin. Den här säsongen har siffran redan passerat hundra svenskar som spelar i världens bästa liga. 

Sverige har på egen hand nästan lika många NHL-spelare som Ryssland, Tjeckien och Finland tillsammans. Ytterligare 50 svenska spelare av hög kvalitet finns i Schweiz och KHL 

Vi har en eller flera svenskar som i stort sett varje år är med och vinner Stanley Cup. 

52 segrar men bara ett guld

Tittar vi på de tre senaste åren har totalt 14 svenskar draftats i förstarundan.

Tre Kronor vann dubbla VM-guld 2017 och 2018.

Småkronorna vann VM-guld så sent som i våras.

Juniorkronorna har radat upp 52 raka segrar i gruppspel de tretton senaste åren. Ett facit jag vågar påstå saknar motstycke.

Men tittar vi på guld har utdelningen varit mager. Sedan det första guldet 1981 har Juniorkronorna bara vunnit ytterligare ett, i Calgary 2012. Två guld totalt och bara ett guld under de senaste 38 åren.

Under 2000-talet har Kanada vunnit sju gånger, USA fyra, Ryssland och Finland har tre guld, Tjeckien två och Sverige ett.

Än mer anmärkningsvärda blir de siffrorna med tanke på att svenska lag gått obesegrade genom gruppspelet de tretton senaste åren och nått minst semifinal fram till för ett år sedan.

Dagen innan ytterligare en svensk kvartsfinal går jag och funderar dels på varför det blivit så få guld, dels hur stor betydelse det egentligen har.

Hur mycket är det egentligen värt?

Om vi börjar med det första kan det givetvis bero på en rad orsaker.  

Som att unga svenska spelare inte har den mentala tuffhet och cynism som krävs på den här scenen.

Att kompetensen, rent speltekniskt, inte räcker till när vi kommer långt i ett slutspel och nivån höjs rejält jämfört med gruppspelet.

Att svenska ledare inte är tillräckligt duktiga på att driva processen framåt under en turnering som gör att laget växer. Då tänker jag både träningsmässigt och taktiskt. 

De två förstnämnda kan givetvis ha att göra med hur vi utvecklar spelare. Jämfört med exempelvis Kanada, Ryssland, USA – och även Finland vågar jag påstå – är utslagningen och selekteringen inte alls är lika stor i unga år. 

Vi ska också lägga till att vi sett till numerären har ett betydligt mindre utbud att välja på jämfört med de tre förstnämnda.

Det är fullt möjligt att ett annat utbildningssystem skulle generera i ytterligare något JVM-guld. 

Men hur mycket är det värt?

Jag vet att det ena inte behöver utesluta det andra, att bredd och spets inte behöver vara varandras motpoler. 

Jag vet också att försöka lyckas hålla båda bollarna i luften är det svåraste för en ungdomstränare. Att bara fokusera på det ena är betydligt enklare och därför är det också fler som klarar av det

Allt annat är trams och okunskap 

Det finns ledare som endast vill bedriva ”saft och bulle-verksamhet” och det finns ännu fler som mest är intresserade av att drilla de bästa och tidigt gallra bort de som anses för dåliga.

Jag vill påstå att de ledare som i dag klarar av, och framför allt är intresserad av, att hantera båda delarna är en bristvara. Där hoppas jag att svensk ishockey lägger stor kraft de kommande åren och verkligen satsar på att utbilda bra ledare.

Rent generellt tycker jag vi ska vara stolta över den utbildningsmodell som svensk ishockey driver.

Klart det ska vara tillåtet att tävla om pucken eller målen eller segern redan från det man är liten kille eller tjej. Min bestämda uppfattning utifrån erfarenhet är att det får de också göra.

Allt annat är trams och okunskap. 

De barn och ungdomar som har egenskapen att verkligen vilja tävla och nå långt med sin ishockey har den oavsett om halvgalna vuxna försöker jaga fram någon sorts vinnarmentalitet som ska generera i tidig framgång.

LÄS VIDARE

Sportbladet – SHL

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om SHL ishockey: Avslöjandena, åsikterna, profilporträtten, djupanalyserna och listorna!