”Det är en förälders värsta mardröm”

Leifby möter AIK-legendaren Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson

Publicerad 2020-01-17

Modet, insikten, poängskörden, kärleken, konstintresset, knäproteserna, generositeten – och sorgen.

Allt Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson bär på är stort, så det enda jag inte köper med ett av svensk ishockeys mest berömda smeknamn är... adjektivet.

Följ ämnen
NHL

Lill.

Sverige måste vara världsledande när det kommer till att sätta ett ”Lill” framför smeknamnen på idrottare.

Lill-Prosten.

Lill-Damma.

Lill-Lövis.

Lill-Garvis.

Lill-Stöveln.

Lill-Strimma.

Lill-Pröjsarn.

– Det var min farbror som först fick smeknamnet när han läste fel om Preussen i skolan. Han blev ”Svenne Pröjsarn”, min pappa ”Gösta Pröjsarn” och jag ”Uffe Pröjsarn”. Och när jag kom till AIK blev jag ”Lill-Pröjsarn” eftersom min pappa spelat där tidigare.

Vi har precis klivit över tröskeln till Ulf Nilssons ”representativa” våning precis intill Tegnérlunden i hjärtat av Stockholm där han bor tillsammans med sin hustru Gun, som han varit tillsammans med i 22 år.

Lägenheten har terrasser åt alla håll och kanter och en trappa som leder ner till ytterligare ett våningsplan.

Spolade upp is på gården

Annat var det när Ulf Nilsson, som föddes 1950, växte upp i arbetarklasshemmet i Nynäshamn.

– Jag minns att vi bodde trångt, ett rum och ett litet kök. Min pappa var elektriker och mamma var hemmafru. Det var ju så det fungerade på den tiden. Senare flyttade till villa och idrotten var allt. Jag minns att pappa spolade upp en liten is till oss men det fanns en idrottsplats också. Däremot fanns det inga bra grejer att åka på. På den tiden fick vi snöra på skenor på en pjäxa.

Ulf Nilsson hemma i Tegnérlunden i Stockholm.

Ulf Nilsson minns Nynäshamn som ett fantastiskt ställe att växa upp på, med mycket spontanidrott och nära till allt, och som liten spelade han fotboll, bandy och ishockey och den store förebilden var, förutom Kurt Hamrin, också pappa Gösta som spelade tio säsonger med AIK fotboll.

Ulf var bara 13 år när pappa Gösta dog och händelsen kommer han inte att glömma så länge han lever.

Pappa segnade ned under match

Tillsammans med sin fyra år yngre lillasyster gick de för att se sin pappa spela fotboll i Nynäshamn, och mitt under matchen segnade Gösta, då 43 år, ner och blev liggande orörlig i gräset. 

– Jag har väldigt tydliga minnen av händelsen. Hjärtat stannade på honom. Och Nynäshamn då var vischan, så det tog nog 45 minuter innan ambulansen kom. Jag och min syster försökte hålla oss undan men jag minns hur lagkompisarna höll på där, de försökte få igång hjärtat på honom. Det var fruktansvärt. Och mamma var 35 år när hon blev änka, det var väldigt tufft.

– Jag var lite för ung för att minnas hans karriär, men jag minns hur AIK-kamraterna tog han om oss. De fanns där direkt, det betydde mycket.

Senare fick han också chansen att spela för just AIK, när fotbollssektionen värvade honom till Solna. 

Men någon fotbollsspelare blev han aldrig. 

Träningsförhållandena var dåliga, ledarna inte de bästa, och när vissa spelare förpassades till Skytteholm, eller till och med till hundbajset på gräsmattorna i Hagaparken, tröttnade ”Lill-Pröjsarn”.

”Lill-Pröjsarn” i AIK-dressen.

I stället blev det ishockey för hela slanten, han spelade tillsammans med Rolf ”Råttan” Edberg i tv-pucken redan 1966 och bland hockeygrabbarna i AIK fann han någonting han aldrig kommer att glömma.

– När man blir äldre skiter man i tränaren, man gör sitt jobb och pratar med de man spelar med. Men då hade vi Eje Lindström som var en fantastisk tränare, och så hade vi landslagsmän som ”Honken” och Bert-Ola Nordlander. Och ”Ankan” var där. Jag minns en gång när ”Honken” ringde mig och frågade om jag ville följa med på bio. Jag var ju för fan över hos honom innan han hann lägga på luren, för han stammade ju. 

Hyllad inför storstjärnorna

Några pengar var det inte tal om på den tiden.

– Jag fick en lägenhet men ingen lön. Det var väl ingen förutom Uffe Sterner som tjänade pengar på den tiden.

Han utbildade sig, läste ekonomi på Schartau, och 1972 fick han debutera i Tre Kronor.

– Kjell Svensson var förbundskapten och han kom in i omklädningsrummet och sa ”om vi ska ha någon chans mot ryssarna, då måste vi spela tufft och rejält som ”Lill-Pröjsarn””. Och där sitter hela Brynäs-ligan, Salming, Sterner och alla. Det var stort. 

Nilsson spelade VM i Moskva 1973 och i Helsingfors 1974 fälldes han för doping sedan lagläkaren Nisse Rehn gett några av spelarna en hostmedicin som innehöll det förbjudna ämnet efedrin. 

– Och efter det åkte vi över till Nordamerika. Jag var 24 år då, och vi visste att vi skulle kunna påverka med vårt sätt att spela ishockey. 

Vad var det för sätt?

– Vi visste hur de spelade där borta, det var över röd och in med pucken i offensiv zon och sedan jaga. Vi ville spela med kontroll på pucken och det hade varit svårt att komma över och spela det spelet ensam. Så vi åkte tillsammans.

Thommie Bergman hade lämnat Sverige för Detroit redan 1972, Börje Salming och Inge Hammarström följde efter och gick till Toronto 1973, och 1974 anlände Ulf Nilsson, Anders Hedberg, Lars-Erik Sjöberg och målvakten Curt Larsson den smällkalla kanadensiska staden Winnipeg dit också Bergman flyttade.

– Helvete vad kallt det var!

Anders Hedberg och Ulf "Lill-Pröjsarn" Nilsson.

Det finns knappt en bild i arkivet tagen i Winnipeg utan att svenskarna poserar med jackkragarna rejält åtdragna, och de ser ut att frysa häcken av sig.

World Hockey Association hade grundats 1972 och en av initiativtagarna blev nu också kedjekamrat till Anders Hedberg och Ulf Nilsson i Winnipeg, den som kom att kallas ”The Hot Line”.

– Bobby Hull hade varit med och startat WHA. Han hade tröttnat på att ägarna inte ville ge spelarna en rättvis lön. På den tiden fanns det inga alternativ, ingen konkurrerande liga. När vi kom tände Bobby Hull till. Han har sagt att vi förlängde hans karriär med fyra år.

Motståndarna? De egna lagkamraterna

Hade du åkt ensam? 

– NHL-lagen kunde paxa spelare på den här tiden, det räckte att skicka ett fax så var det klart. Jag tillhörde Buffalo, Anders Hedberg Toronto och Lars-Erik Sjöberg Minnesota. Men det var aldrig aktuellt, vi hade bestämt oss för att åka tillsammans.

Och du hade varit mer utsatt om du varit ensam svensk i laget? 

– Ja, vi var fyra svenskar som kom, fem med Thommie Bergman. Och till en början sågs vi som några som kom och stal kanadickernas jobb. Första året hade vi inte bara domarna och motståndarna emot oss utan även våra egna lagkamrater.

– Vi gick igenom en fruktansvärd pärs. Backarna stod med klubborna redo, som yxor, när vi kom och jag minns att jag byggde upp ett slags pansarskydd på sidorna på axelskydden. Jag var blåsvart över kroppen och hade stygn överallt i ansiktet. Det var en sjuk behandling vi gick igenom. Det var krig varenda jävla match och ofta var alla spelare ute på isen och slogs.

Pappa Gösta spelade fotboll i AIK – som Ulf senare representerade på isen.

Du slogs också? 

– Nä, jag höll mest i. 

”Ulfie” och hans radarpartner Anders Hedberg öste in poäng, första säsongen noterades Nilsson för 120 poäng och på de fyra säsongerna i Winnipeg var han aldrig under 100-strecket.

Winnipeg och svenskarna vann två WHA-titlar, 1976 med förkrossande 9-1 i den avgörande matchen, men trots att ”Lill-Pröjsarn” fick pris som slutspelets bäste spelare kände han sig aldrig riktigt nöjd.

– Jag kunde gråta efter förluster, och det har jag på senare år förstått att det berodde på att jag alltid har försökt att tillfredsställa min döde far. Och det är en jobbig sits eftersom man aldrig får någon feedback. Jag var aldrig nöjd. Oavsett om jag öste in poäng, avgjorde matcher eller blev utsedd till bäste spelare.

Sonen tog sitt liv

Efter fyra säsonger i Winnipeg avslutade ”Lill-Pröjsarn” sin proffskarriär med fem år i New York Rangers där laget nådde Stanley Cup-final 1979.

– Hade vi vunnit den hade kanske min tröja hängt i Madison Square Garden också. 

Familjen rotade sig och blev kvar i USA men 1996 separerade Ulf med sin dåvarande hustru och tre år senare, 1999, flyttade han hem till Sverige och till den nya kärleken Gun. 

Yngste sonen Daniel flyttade med och bodde i Stockholm ett år, men återvände senare till USA där han studerade, öppnade restaurang, gifte sig och fick tre barn. 

– Men en dag för fyra år sedan fick jag ett samtal. Jag hade precis skjutsat ut min fru Gun till Djurgården när min andre son Micke ringde och berättade att Daniel tagit sitt liv. Man tror ju inte det är sant, det är en förälders värsta mardröm.

”Kommer inte få tillbaka Daniel”

Han tystnar, tittar på fotot som står på bordet där vi sitter, och sedan reser han sig och går in i ett av rummen i lägenheten och visar en tavla som Daniel gjorde till Ulfs och Guns bröllop. 

Initialerna står skrivna i ena hörnet.

– Här inne vilar jag, sover middag. Tavlan sitter på väggen precis ovanför. Det är klart att man funderar en del på det, men… ja, jag kan inte påverka det nu. Jag kommer inte att få tillbaka Daniel så jag försöker i stället minnas allt fint vi hade tillsammans. Jag har gjort mycket sorgbearbetning och som tur väl var hade jag Gun. Utan henne så… Men jag är bra på att leva i nuet. Idrotten lärde mig det, och jag gjorde det som ishockeyspelare också. Den här tekningen. Det här bytet. Den här stunden. Det var som liv och död för mig. Jag hade förmågan att kanalisera all ilska och frustration och göra det till någonting bra, jag blev oerhört fokuserad. 

En förmåga som gjort att han i dag hänger på väggen i ishallen i Nynäshamn, i taket i Winnipegs arena, och från och med fredag kväll under takbjälkarna på Johanneshovs Isstadion där hans ishockeykarriär en gång i tiden tog fart.

”Brynäs tjatade en del...”

Där hänger sedan hans lagkamrater Rolf ”Råttan” Edberg, Bert-Ola Nordlander, Leif Holmqvist och Leif Holmgren.

– AIK har betytt mycket för mig. Det var där det började, det var AIK som gav mig chansen att spela i landslaget. Jag hade möjligheten att gå till Brynäs som tjatade en del, och hade jag gjort det hade jag haft ett SM-guld. De och Leksand vann ju allt på den här tiden. Men det var aldrig aktuellt eller intressant. Jag trivdes så bra i AIK, och det var där jag hade mina kompisar. 

– För mig var det viktigare än att vinna SM-guld.

”Det var AIK som gav mig chansen att spela i landslaget”

LÄS VIDARE

Sportbladet – SHL

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om SHL ishockey: Avslöjandena, åsikterna, profilporträtten, djupanalyserna och listorna!