En kaosmatch var vad det här laget behövde
Se allt från OS i Pyeongchang på Kanal 5 och Kanal 9 eller streama på Eurosport.se
INCHEON. En kaosmatch mot Kanada.
Det var precis vad det här svenska laget behövde. Nu vet man var nivån ligger.
Och det är definitiv mycket som snabbt måste bli bättre om Tre Kronor ska vara någon utmanare om OS-medaljerna.
Jag hade förväntat mig en ganska avslagen historia där spelarna skulle få en match i kroppen, men i första hand undvika skador inför OS-turneringen som inleds på torsdag.
Men genrepet mellan Kanada och Tre Kronor var allt annat än avslaget.
Det small och käftades från första till sista nedsläpp och som 99 gånger av 100 var det Kanada som hanterade en sådan matchbild bäst.
Jag hoppas att det var en av sakerna de svenska spelarna lärde sig. Att spela fysiskt, lite halvsmutsigt och snacka skit, ja, där har kanadensiska lag få övermän.
Det här blev en match alldeles för mycket på Lönnlövens villkor.
Till slut stod det 4–1 på tavlan när 60 minuter var spelat.
Den utlovade (nåja) förlängningen oavsett resultat uteblev alltså, utan att vi fick någon förklaring.
Inte ens den svenske målvaktstränaren Stefan Ladhe och scouten Tomas Montén på pressläktaren hade en aning om varför det inte blev som planerat. Det var tydligen Kanada som tog initiativet till att det inte blev något.
Bourque mosade Carl Klingberg
Det kan ju har varit så att de här två lagen hade fått nog av varandra efter tre perioder.
För det här liknade mer en sluggerfest än en soft träningsmatch.
Sämst gick det för Carl Klingberg som inte var uppmärksam nog när René Bourque åkte och letade efter en svensk att mosa.
I momentet före hade samme Bourque åkt på en propp av Simon Bertilsson och han tänkte inte åka av isen förrän han delat ut en motsvarande tackling, eller helst ännu hårdare. Klingberg blev offret.
Det är hyggligt lätt att analysera varför den här matchen vägde över i Kanadas favör: Tre Kronors oförmåga att göra mål på de chanser som skapades och ett väldigt svagt power play.
Samtidigt vet alla att det här två sakerna är speldetaljer som väldigt ofta skiljer ett bra lag från ett mindre bra lag.
Vid ställningen 1–0 till Tre Kronor i slutet av första perioden hade Viktor Stålberg ett friläge som Ben Scrivens räddade. Spelet vände och Kanada kvitterade.
När Kanada hade ledningen med 3–1 fick Tre Kronor spela fem mot tre i två minuter utan att göra mål. Strax efteråt satte Kanada 4–1 och det var game over.
Även i slutet av den andra perioden brände Sverige ett fem mot tre-läge på över en minut.
Drygt tre minuter med två man mer utan att göra mål räcker givetvis inte om man vill vinna mot ett lag som Kanada.
Varför spelar inte Axelsson power play?
Jag ställer mig en aning tveksam till de två power play-formationer som Rikard Grönborg och landslagsledningen har plockat ihop.
Att inte Dick Axelsson finns med bland tio PP-spelare är för mig en gåta. Färjestadsforwarden var en av isens bästa mot Kanada, och är det någonstans han har sin styrka är det i offensiva situationer.
För mig känns det självklart att Axelsson tar plats på exempelvis Alexander Bergströms bekostnad framöver.
Och har man tagit med Rasmus Dahlin vore det konstigt om han inte åtminstone fick prova på att spela power play, när inte konkurrensen på backsidan är hårdare än vad den är. Jag hade definitivt provat Dahlin före både Staffan Kronwall och Mikael Wikstrand.
Nu har man även sett en landskamp på sydkoreansk mark. Det var en upplevelse i sig. En iskall arena, målburar som lossnade bara någon blåste på dem. Dessutom ett domarteam som dömde på hemmaplan och inte alls höll måttet.
Men totalt sett var det här en väldigt nyttig genomkörare för Tre Kronor inför allvaret som börjar på torsdag.
Bakom Ryssland håller jag Kanada som det bästa laget.
Och kan Tre Kronor ”bara” rätta till power play och effektiviteten är vi betydligt närmare att vinna mot ett sånt här motstånd.
