Robertsson: ”Fått en del gliringar”
Publicerad 2020-11-05
MALMÖ. Hur bygger man sin egen karriär och identitet när man är son till en av svensk ishockeys största tränarprofiler?
Simon Robertsson, 17, petar till kepsen och säger:
– Jag är van. Det var nog värre när jag var yngre, pappa har blivit lugnare nu.
Förbundskapten Tomas Montén hade samlat Juniorkronorna i Malmö för tre träningsmatcher mot Finland. Nu gjorde covid-smitta i det svenska laget att matcherna snöpligt tvingades ställas in. Att Simon Robertsson – tillsammans med på dagen (!) lika unge Simon Edvinsson – var yngst truppen är egentligen tillräckligt.
Ändå känns det ofrånkomligt att inte komma in på hur det har varit att växa upp med Bert Robertsson som pappa. Han som har varit en SHL:s mest framgångsrika tränare men som också har väckt starkare känslor än de flesta.
Något som för Simons del har lett till både otrevliga telefonsamtal och psykningar på isen.
Vi återkommer till det.
Att Simon Robertsson blev uttagen till Juniorkronorna trots att han nästan har tre säsonger kvar som junior kom som en överraskning för honom själv.
– Det var ingenting jag förväntade mig, men riktigt kul att de tror på mig.
Medan de flesta av hans äldre lagkamrater i landslaget har spelat i SHL under hösten har den kraftfulle forwarden med det vassa skottet tillbringat i stort sett all tid i Skellefteås J20-lag, där han leder hela seriens poängliga.
På frågan vad han tror att Tomas Montén fastnat för kommer svaret snabbt:
– Det är tävlingen, att jag ger allt. Det är därför jag är här.
Spelade med axeln ur led
Har den där starka viljan att vinna alltid funnits där?
– Ja, det tycker jag. Jag har alltid hatat att förlora, så det har hängt med.
Var kommer det ifrån, är det något man bara har eller något som skapas?
– Jag vet faktiskt inte. Vi har tävlat mycket hemma, hela familjen egentligen. Det har nog triggats en del där. Pappa är tävlingsinriktad och mamma höll på med ridning tidigare och har också tävlat. Lillebrorsan, som är 13 år, har valt bort hockeyn men tävlar i slopestyle.
Av folk i sin omgivning beskrivs Simon Robertsson som kompromisslös och stundtals nästan brutal mot sig själv när det kommer till att uthärda smärta.
– Nja, det har gått att spela, det har gjort lite ont ibland men det har ändå funkat.
Förutom då han spelade juniormatch trots att axeln hoppat ur led och även försökte vara med på träningen dagen efter. Då erkänner till och med Simon att det gick för långt:
– Träningen på måndagen var tuff. Eller träning och träning, det såg nog inte så bra ut. Jag åkte mest runt med axeln hängande. Det är det värsta jag har gjort.
Men du mörkade hur illa det var för att få träna?
– Ja, lite så var det, men jag blev tvungen att ta tag i det sedan.
”Jag har fått höra en del”
Så till frågan hur en ung tonåring bygger sin egen karriär och identitet när han samtidigt är son till en av svensk ishockeys största tränarprofiler.
– Jag vet inte riktigt hur jag ska svara på det. Han har varit som vilken pappa som helst. Han vet vad som krävs för att lyckas, så han har gett mig den informationen och sedan har jag fått ta det därifrån.
Vilken typ av information?
– Hur mycket jobb man måste lägga ner och vilka prioriteringar man måste göra.
Din pappa har alltid varit en personlighet som har väckt mycket känslor. Har du känt av det på isen?
– Ja, lite. Jag har fått en del gliringar. Man vet inte vad man ska svara, det blir bara konstigt egentligen. Men nog har man fått höra en del.
Vad kan de säga?
– Oj, jag vad säger de? Att jag är där på grund av min pappa och sånt.
När det har stormat som mest runt Bert, har det varit jobbigt för dig?
– Inte så mycket. Jag har fått lite samtal faktiskt när det har hänt något. Folk som har ringt och trott att det var hans telefon. Annars har jag inte påverkats någonting. Jag är van vid att det är så. Det var nog värre när jag var yngre, han har blivit lugnare nu, haha.
Men att få den typen av samtal kan väl inte vara så kul när man är 14 eller 15 år?
– Nej, men de sa inte så mycket när de fattade att det inte var han.
Nu ska Simon Robertsson i stället stå på egna ben. SHL-debuten klarade han av redan förra säsongen, som 16-åring. Fullsatt bortamatch mot rivalen Luleå.
– Då hade jag inte gjort en enda träning med A-laget. Trodde först de skämtade när de ringde mig i skolan. Jag hann inte ens vara med på matchvärmningen utan åkte egentligen direkt till bussen.
Nu är målet är en plats i JVM-truppen:
– Det var inget mål från början av säsongen, men det växte fram lite nu när jag blev uttagen till de här matcherna. Nu har jag en chans i alla fall.
