”Jag fick lära mig att gå igen”
Publicerad 2020-03-05
LULEÅ. Äntligen leker hockeylivet igen för supertalangen Filip Hållander.
Då kan han öppenhjärtigt berätta om mardrömsskadan och den tunga tiden tillbaka.
– Ända sedan man var liten har man ju kunnat gå. Nu kunde man inte ens det, säger han.
Vi backar tiden och förflyttar oss snabbt till september. Till den 14 september för att vara exakt. Filip Hållander gör sitt livs första SHL-match i sin nya klubb Luleå och visar sin nya hemmapublik att den har stora saker att vänta.
Han får en passning vid offensiv blå linje, skarvar den snyggt bakom ryggen till en helt fri Niklas Olausson.
Ett ögonblick av hockeymagi.
Tre dagar senare blir Hållanders hockeyliv nattsvart. I bortamatchen mot Örebro dundrar han in i sargen i samband med en duell med Aaron Irving. Han förstår direkt att skadan är allvarlig, men det är först när benet röntgats som han får mardrömsbesketet: benet är av och han kommer inte att kunna spela hockey på flera månader.
Bra kedja
Tillbaka till nutid. Luleå Hockey har precis säkrat seriesegern, trots att hela fyra omgångar återstår att spela och i händelsernas centrum står Filip Hållander. Det är samma glans som publiken fick se i premiären: först en bedårande passning fram till 1–0 och sedan en egen styrning till 2–0.
Allt är återigen som det ska vara - som om ingenting hade hänt.
– Äntligen, säger han. Jag tycker att vår kedja har varit ruggigt bra på slutet och nu får jag ju vara med om att uppleva det roligaste, trots allt.
Han berättar om den mörka tiden, om alla veckor med gips och hur svårt det var att komma tillbaka när väl gipset togs bort.
– Det kändes riktigt dåligt och gjorde jäkligt ont när man skulle vänja foten igen. Man ville så mycket och visste vad man kunde, men kroppen löd inte.
Gick från noll igen
I åtta veckor fick han gå i gips och fick sedan vänta ytterligare några veckor innan han fick gå på is.
– Först fick jag ju lära mig att gå igen. Det har ju varit en naturlig sak att kunna sedan man var liten. Nu kunde man inte ens göra det. Jag fick verkligen börja från noll.
Han beskriver också smärtan när han skulle försöka vänja foten att åka skridskor igen.
– Det var som om man hade gipset kvar.
Var du någon gång orolig över karriären?
– Nej, lite i början kanske. Men vi har så bra team här uppe och gjorde ganska snabbt framsteg. Men det kändes riktigt dåligt när jag gick på is. Och jag visste ju inte om jag skulle platsa när jag kom tillbaka.
Nära hundra
Hållander missade, som bekant, sin stora dröm att få försöka vinna guld i junior-VM. Något som tog honom hårt då men som han nu har kommit över.
– Det är klart det var jobbigt att se matcherna, men jag har så kul nu att få spela i ett vinnande lag. Jag vet inte ens själv om jag hade tagit ut mig. Det var nog ett rätt beslut.
Hållander har slitit sig tillbaka. Till en början var han långt ifrån sin normala nivå, men för varje match har det blivit mer och mer likt den supertalang som kom till Luleå.
När vi nu går in i slutfasen av SHL är han väldigt nära 100 procent.
– Sedan nyår har jag kommit en bra bit på vägen. Jag har en liten bit kvar.
Men det är snart slutspel?
– Precis. Det ska bli väldigt roligt.
Efter en lång resa är Hållander är tillbaka där han började: som en av Luleås vassaste spelare och ett vapen för SM-guld.
