Frändén: Ändrar på allt vi vet om fotboll
AS Roma är en klubb med många ansikten: De fåfängt drömmande, kroniskt underpresterande, grandiosa gladiatorerna som aldrig riktigt får till det.
Och så i kväll: Klubben som klär av Andrés Iniesta, markerar bort Leo Messi och ändrar på allt vi tror oss veta om fotboll. DAJE!
Det finns knallar och skrällar och så finns de där matcherna som når ett helt osannolikt resultat, med hjälp av en alldeles logisk matchutveckling. Barça kan de där scenarierna. De har befunnit sig på varsin sida av 2010-talets två värsta remontadas i Europa.
AS Roma – FC Barcelona den 10 april 2018 var av den senare typen. Det gör inte miraklet på Olimpico mindre vackert. Tvärtom.
I förstamötet förra veckan var Roma lite förfördelade, 4–1 kändes i överkant. Ett par självmål, en halvhjärtad Barcelona-offensiv och så var det över. Väl? Jo. Det är ju så det blir när stora lag möter gigantiska.
Ernesto Valverdes gäng var uppenbarligen ganska övertygade om det. De reste till Rom för att gå på sightseeing – det ska man absolut inte missa – och ha ihjäl AS Romas medelst uttråkningsdöden. Fotbollseuropa skulle ju ändå titta på Premier League-mötet i grannkanalen, i kraft av ”minst död match på förhand”.
Det var verkligen ingen stor kväll i Europa på förhand, men 94 svettiga minuter efter avspark står vi här med ett romerskt mirakel i famnen och vet knappt vad vi ska göra av det.
Var det en katalansk härdsmälta? Trodde Roma verkligen på detta?
Barcelona såg mest djupt ointresserade ut
Om vi ska ta det någorlunda från början så är nog svaret ja på båda frågorna. FC Barcelona är inget Harlem Globetrotters i år, Ernesto Valverde har skruvat ner den artistiska ambitionen och upp den pragmatiska. Gjort dem lite mer traditionellt italienska om ni vill, men med en Leo Messi längst fram vars leverans gjort att invändningarna aldrig fått riktig medvind. (I kväll och den kommande veckan kommer det att blåsa styv kuling med kastvindar i katalansk press och Ernesto Valverde kommer att ha en del att förklara.)
Roma fick sitt tidiga ledningsmål tack vare den majestätiske Edin Dzeko som skulle komma att underhålla Barcelonas backlinje hela matchen. 1–0 i paus var inte så mycket att orda om, Roma nötte på, mittfältsgeneralerna Strootman och Nainggolan körde över finfotingar som Andrés Iniesta och slog vertikala löpbollar på Edin Dzeko så fort de fick chansen. Barcelona såg mest djupt ointresserade ut.
När hemmalaget fick straff med dryga halvtimmen kvar efter att Gerard Piqué begått dubbelfel på Dzeko, fanns det ingenstans att gömma sig för Daniele De Rossi. Det är sådana lägen som en romersk capitano under några sekunder inkorporerar en hel (okej halv) stads skälvande självbild, krossade illusioner och 60 000 Ave Maria på läktaren. Det är mycket på en gång.
Men den stenhårda straffen strax utom räckhåll i André Ter Stegens högra hörna är ett sådant där ögonblick som definierar en lojal klubbkarriär. Efter femton, tjugo, (hundra?) år i Francesco Tottis skugga blev Daniele De Rossi Romas nya kapten i kväll, i den 58:e matchminuten. Bindeln satt redan på armen.
De vidskepliga romarna behövde inte ens tur
När det lilla knallskottet Cengiz Ünder till slut byttes in med kvarten kvar att spela fick Roma det sista spring i benen de behövde för att inte bara tro på mirakel, utan klart visualisera hur de skulle genomföras. Det turkiska ünderbarnet (förlåt) kutade och hotade och ünderhöll (jag vet verkligen inte vad det är med mig i dag!) och behövde liksom springa av sig det värsta innan han kunde ställa in skärpan. Med åtta minuter kvar att spela slog han en fenomenal hörna i all sin enkelhet som Kostas Manolas fick i mål utan bekymmer. 3–0 mot FC (fucking) Barcelona.
Plötsligt hade båda självmålssyndarna från förra veckan gjort mål i rätt bur, nu återstod bara åtta (plus fyra, skulle det visa sig) minuters total disciplin för att fullborda det otänkbara.
Och utöver en liten Leo Messi-utflykt som hade kunnat sluta illa såg det faktiskt inte ens särskilt nervöst ut. Barcelona hade inga idéer kvar. De hade inga andra planer än att spela av matchen på hela kvällen. Och plötsligt hade laget som stod för decenniets upphämtning förra året, när man vände 0–4 mot PSG, blivit birollsinnehavare i uppföljaren året därpå.
Och om vi verkligen ska gnugga in det i deras ansikten: Roma gick vidare fullt välförtjänt. De vidskepliga romarna behövde inte ens tur.
Eusebio Di Francesco slog Barcelona om livet precis där det gör som ondast och bärgade en taktisk triumf som sent ska glömmas i staden som minns allt.
Det var på gränsen till lite oförskämt
Årets Europaäventyr hängde från början på en mycket skör tråd. Men historien har en tendens att spinna sinnrika silkestrådar in i framtiden i Rom. Laget säkrade sin Champions League-plats i förra säsongens sista matchminuter, när Diego Perotti slog in förlösande 3–2 mot Genoa. Matchens allra sista spark fick förstås Francesco Totti, innan Roms evige kapten gjorde ett timlångt ärovarv kring Stadio Olimpico i sin allra sista proffsmatch i karriären. Jag har aldrig sett så många människor gråta samtidigt, möjligen med undantag för när en nordkoreansk diktator gått och dött. Nu var det en romersk kejsare som tackade för sig, men Totti blev självklart kvar i klubben.
I kväll fick han, flankerad av gamle trätobrodern Antonio Cassano på läktaren, se sitt Roma uträtta det där han aldrig själv fick vara med om, trots 25 års lojalt slit.
Det var på gränsen till lite oförskämt av Cengiz Ünder och kompani att visa så lite respekt för klubbens defaitistiska DNA. Ungdomar.
Champions Leauge-semifinalerna lottas fredag 13.00.
