Lotta Schelin: ”Ibland är det som att hela jävla huvudet ska sprängas”

Uppdaterad 2018-08-30 | Publicerad 2017-10-19

GÖTEBORG. Fråga inte när Lotta Schelin flyger igenom en backlinje igen.

Fråga inte ens om hon kommer tillbaka till fotbollen.

Sveriges bästa målskytt genom tiderna har mycket mer grundläggande frågor att reda ut.

– Jag vill inte ha ont i huvudet varje dag. Hela tiden. Egentligen bara det, säger hon.

29 juli spelade Lotta Schelin sin senaste landskamp.

29 juli spelade Lotta Schelin sin sista landskamp.

Med vardaglig svenska är de två meningarna synonyma, men det finns en skarp skillnad. 26 juni tacklades Rosengårds anfallare av en back i Limhamn Bunkeflo, smällen verkade inte brutal men något knyckte till i nacken. Schelin spelade vidare en halvtimme och åkte ett par dagar senare på införläger med landslaget.

Hon spelade varje match i EM. Presterade väl, om än inte sitt livs fotboll. Efter uttåget mot Nederländerna for hon hem och sjukskrev sig med ett slags whiplashskada i nacken.

”Jag sympatiserar med Danmark”

Sedan dess har hon hållit sig undan intervjuer. Velat samla sig, vänta ut kroppens återhämtning. När 33-åringen kliver in på ett kafé i Göteborg är det oundvikligt att titta efter tecken: Verkar hon ha huvudvärk? Svårt att besvara. Men är nacken stel då? Hm, jo, hon bär halsduk, men rörligheten verkar inte helt hämmad. Ögonen då? Är de blanka? Hänger inte höger ögonlock en aning?

Sådana ytliga analyser är onödiga. Lotta Schelin har sedan länge lärt sig att tala för sin sport, för sitt landslag och för sig själv. Så sällan har öppningsfrågan varit mer given:

Hur är läget?

– Jag brukar säga okej.

Är det sant då?

– Ja, okej är mindre bra än ”bra”.

Följer du det som hänt med VM-kvalet mot Danmark?

– Gud ja, det följer jag på håll. Jag sympatiserar verkligen med danskorna. Det är starkt att som grupp stå upp för något. Man hamnar i ett läge där det bara blir uppförsbacke. Det känns jävligt tråkigt, de var på väg att få till något, men nu ser det mörkt ut.

När man läser artiklar om det här saknas en röst. Det är ju du som brukar vara landslagets talesperson.

– Ja. Det finns verkligen andra, vi är flera, men man har varit där under många år. Just nu har det inte funkat för mig, med min situation, att vara med. I alla fall inte utåt. Det kräver energi och ork som jag inte har. Det är skönt på ett sätt att vara utanför och bara se allt hända, det tar alltid så mycket energi. Samtidigt är det frustrerande. Det är mycket man vill rådda i och säga till om.

”Jag är skitkänslig för det”

Kan vi backa till 26 juni. Fixar du att se på det?

– Det är lugnt.

Jag fäller upp datorn och visar kollisionen. Lotta hummar.

– Jag tycker inte att det ser så jäkla farligt ut. Men då visste jag att det var skit. Jag har under många år haft problem med det och varit känslig för smällar och nickar. Jag kände att… att, nej jag visste vad som väntade. Jag trodde bara inte att det skulle vara så illa, att det skulle vara droppen som fick bägaren att rinna över.

Knakade det invärtes?

– Det blev som en whiplashvariant. Och så fick jag en stark dragning, nerifrån skulderbladen och upp, som jag inte fått innan. Jag är skitkänslig för det. När jag gick av visste jag vad som väntade mig.

Hon vänder handen mot datorn och stänger locket. Nog för att hon kan se smällen, men att ha en frusen bild på när hon ligger i konstgräset och håller sig om nacken i blickfånget hela intervjun?

Någon gräns får det finnas.

Du spelade vidare en halvtimme den matchen ändå.

– Ja, och efter det. Men jag nickade aldrig, förutom på match. Jag var svinrädd för att få smällar.

Hur var det att åka till EM?

– Jobbigt. Jag kände att det blev dåligt. Jag visste att jag skulle behöva pusha mig själv.

Sa du till Pia att du inte mådde bra?

– Nej, men det medicinska teamet visste. Vi tog bort nickar från träningar. Sedan har jag lärt mig att deala med det själv. Det var mest jag som fick bita ihop och vara på rummet.

Vi har hört i många år om hur dina migränsmärtor kommer och går. Var det här jämförbart?

– Jag har haft perioder innan som varit kopplade till smällar. Men nu var det mer att jag inte kom upp. Jag fick inte må bra en enda dag. Det blir för jävligt i längden.

Så dalarna var inte djupare men topparna fattades?

– Ja. Och under mästerskapet ville jag inte prata om det, för jag var svinrädd att någon skulle ta vara på det. En lite tuffare smäll så är man borta.

Vet inte hur mycket hon hämmades

Utifrån ser ut som att du offrade dig för att spela EM. Var det så?

– Det var inte så jag kände det, för jag har blivit så van vid att bita ihop och köra. Men i efterhand blev det indirekt så.

Det finns en särskild sorts medieinterna artiklar om vem som inte dök upp till en intervju eller mixad zon. Det kom en sådan under EM. ”Lotta Schelin kom inte till presskonferensen utan skickade Nilla Fischer” stod det utan att det förklarades vad som hänt. Fanns det mer att berätta?

– Ja. Det är klart. Vi försökte göra det bästa av situationen där och då, vilket var att inte åka en timme dit och en timme tillbaka dagen före match när jag hade jättemycket problem. Det medicinska teamet tog beslutet, men så blev det värsta grejen.

Det som antyddes var att du hade måltorka och skyddades från pressen.

– Hahaha. Nä nä. Är det något jag inte har tänkt på över huvud taget sedan 26 juni är det prestation. Det har bara varit att kunna spela.

Hur mycket hämmades din prestation av smärtan?

– Det vet jag inte. Jag var svinglad över att kunna spela med den problematiken, att jag kunde stå på planen mot Tyskland. Jag tyckte helt ärligt att det kändes rätt bra utifrån hur jag hade mått.

Hur var det när du mådde som sämst under EM?

– Jag kunde bli stel, herregud, men det behandlar man. Men resultatet av det hela var huvudvärken. Den var skitjobbig. I fotbollen är det lätt att peka på hur jag påverkades: jag kunde inte nicka. Gjorde jag det fick jag sviter.

Du spelade sista matchen där mot Nederländerna och åkte sedan hem till Rosengård. Vad hände där?

– På första träningen så nickade jag av någon jävla anledning på ett inlägg. Jag blev dålig hela veckan och så var det stopp.

”Tur att jag inte är mittback”

Var du inne i matchläge, eller varför nickade du över huvud taget?

– Jag vet inte. På precamp och EM sa det medicinska teamet att jag inte fick nicka, så jag duckade. Men så kan man inte hålla på i fotboll. Det blir konstigt. Nu hade jag mått okej på dagen, inlägget kom rakt på mitt huvud så... där och då hände det.

Har det hänt förut när du haft huvudproblem?

– Ja. Fast jag inte kan köra värsta huvudpassen så har jag ändå varit noga att gå dit när det väl krävs. Så herregud, jag har nog aldrig nickat så mycket som under Rysslandsmatchen. Man är sådan. Man vill inte göra skillnad på sig själv och andra. Då försöker man så gott det går. Men det är så svårt. Man nickar och så… och så fan också.

Är smärtan framme i huvudet eller mer i nacken?

– Olika. Ibland känner jag bara nacken rejält. Då vet jag att reaktionen kommer i efterhand. Och ibland är det som att hela jävla huvudet ska sprängas.

Hon gnuggar sig i ögonen. Ögonlocket hänger inte längre, hon var nog bara trött, eller om jag såg fel.

En sipp kaffe.

– … men det kan man hantera. Jag har aldrig varit någon specialist så man kan snitsla sig förbi det. Det är tur att jag inte är mittback, då hade jag lagt ner för länge sedan. Men som forward blir det ofta att man skarvar. Det har funkat. Det är mer smällarna. Att gå upp i en nicksituation. Det var det jag aldrig kom upp från.

Är du kvar i samma läge nu som du var på matchen mot LB07?

– Det är svårt att förklara, men jag har pushat mig själv alldeles för långt när det inte har funkat egentligen. Huvudvärk som man kan klara av är fine. Huvudvärk varje dag, hela tiden, är…

Äter du mycket tabletter?

– Mm. Jag vill inte gå in på vad jag tar, men det blir mycket och ofta. Jag har haft bra dagar emellanåt, men har en lite sämre dag i dag.

Vad hände efter den där första träningen efter VM?

– Jag nickade på första träningen, men grejen har varit att...

Här spricker rösten. Första halvtimmen har Lotta Schelin varit stadig, med blicken rakt fram, svaren välformulerade, men nu märks för första gången att orden känns annorlunda inne i huvudet än när de formuleras till en journalist.

Hon harklar sig.

”Vad fan gör jag här?”

– Jag har alltid kunnat ta en lättare tablett eller rört på mig för att få igång blodcirkulationen. Men nu blev det träning måndag, tisdag, ledigt onsdag, träning torsdag och match på fredag. Då låg jag med migrän hemma fram till tre.

Du gick till matchen ändå?

– Ja. Vi spelade possession-spel och jag kunde inte ge något. Jag bara fokuserade på att må bra. Jag hörde ”det är inget bra, alla måste upp med humöret” men kunde inte bidra för fem öre. Jag tänkte: vad fan gör jag här?

– Jag var med halva uppvärmningen och skulle börja med inläggen. Man är ju dum i huvudet, liksom. Jag kollade på sjukgymnasten. Hon tog beslutet att jag skulle gå av. ”Åk hem”, sa hon. Man är så van att bara köra. ”Men du mår ju inte bra”, sa hon. Jag åkte ändå hem och märkte att det inte funkade.

Du har varit hemma sedan dess. Har du haft så ont att du mest hållit dig i mörkret?

– Nej, inte så. Under några veckor tyckte jag att det var bra. Eller bra, jag hade huvudvärk varje dag, men jag kunde ha bra dagar. Skillnaden är att man vaknar och är dålig men kan vila bort det. Det är lite skönare än att man måste upp och iväg och träna. Det var så skönt första veckan att jag inte skulle iväg. Jag måste inte tvinga mig.

Hur länge låg du på morgnarna?

– Kanske elva-tolv. Det var ändå hyfsade dagar, men i längden… jag får inte riktigt till det. Men det är bara att köra på. Göra lite övningar för nacken. Men det är svårt, det är en balansgång av vad som är för mycket, vad man bara blir dålig av. Det är lite svårt. Det går långsamt.

Gör du övningar med en gummisnodd?

– Inte ens det. Det har varit att ligga ner och trycka ner huvudet. Göra så här med ögonen.

Pupillerna far lägst till höger och längst till vänster.

– Man får gå tillbaka och bygga och se vad man kan göra. Man gör basic skitövningar jämfört med vad man har hållit på med, men blir ändå dålig. Då fattar man allvaret.

”Jag försöker behålla hoppet”

För en vecka sedan skrev jag en krönika där jag undrade om din karriär kunde vara slut. Tar du illa upp när folk spekulerar?

– Nej, jag fattar att man gör det, men för min del... just nu vill jag bara ha lite livskvalitet. Det är förstaläget.

Du förstår säkert att frågan ska komma. Kommer du att fortsätta med fotboll?

Schelin vänder sig undan. Håller för ögonen. Känner, låter tankarna svalla, tar tid på sig. Samlar sig. Snyter näsan. Tar sats.

– Nämen. Alltså. Jag förstår att du frågar. Men jag kan inte tänka så långt. Jag hoppas att jag kan komma till punkten då jag mår bra igen. Då har man lättare att ta beslut än att sitta här och spekulera. Jag hoppas verkligen att jag kan få må bra igen. Då känner man sig starkare och kan ta ett beslut då.

– Jag försöker behålla hoppet.

För dig, vad är att må bra igen?

– Att inte ha ont i huvudet. Varje dag. Hela tiden. Egentligen bara det.

Handen fångar upp en tår. Hon knycklar snytpappret.

– Jag har haft en målsättning att jag vill komma tillbaka till att må bra och kunna träna. Då kan man ganska snabbt se om det är vettigt och möjligt eller inte. Det är så svårt att säga i dag för sitter man såhär och inte mår så bra är det inte som att jag längtar efter att gå ut och sätta dit pannan.

Hon tittar rakt på mig.

– Det här stärker inte din syn på det, kanske, men jag måste hoppas i alla fall.

Har du börjat tänka tillbaka på stora datum, som landslagsdebuten 2004, nu när du inte har spelat på ett tag?

– Man tänker på allt. Skulle det inte bli så mycket mer är jag ödmjuk inför att ha fått vara med om allt. Man kan prata om karriär och titlar, men det är så mycket saker häftigt inne i dem Alla olika resor man gjort med alla lag. Även om man skulle ha tid kvar tänker man så, man har det stora bakom sig.

Vi dricker upp. Anar att vi nått så långt det går gällande framtiden. Tidernas främsta svenska målskytt vet inte om hon stannar på 88 pytsar, för det är inte upp till hennes nuvarande jag att bestämma. Lägger sig huvudvärken och hon får full rörlighet vore det kul att sparka boll. Gör den det inte får hon förlika sig med nästa fas i livet.

Det kommer om en dag, oavsett om den är om tio år eller om en månad, då du inte är fotbollsspelare längre. Vad vill du göra då?

– Ja, den är inte om tio år… men jag har tänkt på saken länge. Ju närmare jag kommer desto mer konkretiseras det. Jag är öppen för förslag.

Det har varit ett problem att damstjärnor inte återvänder till sporten. Är det något för dig?

– Jag har aldrig någonsin känt att det har lockat att träna. Det har inte varit något som drivit mig. Jag älskar fotboll, men är mer åt sportchefshållet än tränare. Jag vill jobba med fotboll. ”Carre” (Caroline Jönsson) jobbar i FIFpro, vissa i förbundet, ”Vickan” (Victoria Sandell Svensson) jobbar med EFD. Det finns många viktiga bitar. Jag är inte främmande att ställa upp där det behövs.

”Ibland har det känts orättvist”

Från ungefär 2013-14 började jag och många journalister märka en skillnad bland de där människorna som är rädda för damfotboll. De riktade sin osäkerhet mot dig. Mejl och kommentarer sa inte längre ”tjejer ska inte spela fotboll” utan specifikt ”Lotta är dålig, hon ska bort”. Nådde den hårdare tonen dig?

– Nja. Till viss del, men jag har försökt tänka att ju mer uppmärksamhet och status som damfotbollen får desto hårdare blir kritiken. Både nyanserad och icke-nyanserad.

Du blev som en vindruta. Det blåste hårt emot dig och de därbakom klarade sig. Du kunde ha varit bättre än en högerback men ändå var det du som bedömdes hårdast.

– Det har jag verkligen känt av. Framför allt med mål. Ingen annan kanske heller har gjort mål på flera matcher, men det riktas mot mig. Man får bära det när man har varit en profil, när man har presterat på en viss nivå, men ibland har det känts orättvist.

– Och när det kommer till sociala medier håller jag mig ifrån det. Man vill inte nås i sitt vardagsrum. Men av journalister får man en bild av hur snacket går. Där kan man känna att man ständigt har behövt överbevisa dem.

Är det inte del av ett större problem: vi tar enstaka personers känsloyttringar som relevanta inlägg?

– Jo. Det ser man i sociala medier-världen. Bara för att tre troll hörs högt så betyder det ingenting. De flesta skriver inte om allt är okej. Jag försöker axla rollen så gott det går och har hållit mig i mitten på skalan. Man är världsbäst en dag och världssämst en dag, säger de, men jag vet att nja, jag var helt okej. Det är smartast att vara ödmjuk inför det. Och lyssna på dem som är närmast.

Känns det bra att en dag kliva ifrån det här kändisskapet? Att inte länge ”vara damfotboll”?

– Hm. Det har kommit på köpet och jag tycker egentligen som Pia säger, att det är bra att folk lyssnar på en, för då får man föra fram viktiga budskap.

Det har du gjort mer och mer. Om mens. Om rätten till sin egen kropp. Ska du fortsätta?

– Precis. Det kan man fortsätta med efteråt. Men jag har gjort vad jag gjort för att jag älskar det, för att jag har velat spela fotboll, inte för att vara på förstasidan.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.