Det här var alla rövstarters moder
LIEPAJA. Sverige fyra, Lettland ett, men det räcker inte för att summera den här EM-kvalkvällen.
Om det var en konstig match?
Vi kan väl börja med det här: efteråt firade båda lagen.
Vi har skymtat hennes fula tryne förut, men sällan behövt råstirra in i de rödsprängda ögonen.
Lettland–Sverige, EM-kval. Säg hej till alla rövstarters moder.
De blågula bronsmedaljörerna drabbades av bibliska mängder olycka under den första halvtimmen i Liepaja. Planen var knölig, arenan medfaren och regnet vräkte ner. Bollen var opumpad och byttes ut först efter klagomål. Caroline Seger mörsades ner på mittplan och behövde vård. Karlina Miksone slapp kort och vann snart, fullpumpad av självförtroende, en nickduell mot Linda Sembrant som friställde Olga Sevcova. Årets spelare i lettisk fotboll tryckte in bollen i nät.
Kosse lobbade ballonger
1–0 mot ett lag som har en stomme av studenter, rankat 93:a i världen. Trummor och applåder. Kramar och häpna skratt. Gräshoppor svärmade in från öster, blod strilade från molnen, gräset drabbades av akut missväxt.
Nä. Allt utom det sista stämde.
En sämre upplaga av svenskt landslag hade lamslagits av bedrövelserna, men Gerhardssons gäng fortsatte med en konsekvent och småtråkig taktik: bollar lyftes in i straffområdet, motståndet rensade till hörna, ett kompani flyttade in vid förstastolpen och Asllani lobbade ballonger dit.
Lettland genomskådade allt, men hade bara en spelare (Miksone) med fysiken att stå emot. Stod hon en meter fel blev det mål: 1–1 av Linda Sembrant, 1–2 av Amanda Ilestedt, 1–4 av målvakten Marija Ibragimova som i desperation råkade boxa bollen bakåt.
Magdalena Eriksson har sagt att det är godkänt om ett lag gör mål på var tolfte hörna. Den här kvällen pustade och frustade hennes lag in tre på tjugotvå försök, ett anmärkningsvärt facit, men också allt som är värt att berömma.
Inget förtjänar att sparas
Det slutade 1–4. Vi fick en ond aning om hur snett en matchbild kan hamna, vi fick en behaglig försäkran om att Kosses och Segers landslag kan ställa sig över banaliteter som väder och oflax. Och vi tog ett första steg mot ett Europamästerskap vi hör hemma i.
Men en sak till ska faktiskt nämnas, medan spelarna byter tröjor och supportrarna skrålande ringdansar ut från Stadions Daugava. I går pratade jag med gamla Gideonsbergsliraren Pärnilla Larsson, som rullade in ett mål i Sveriges 9–0-seger mot Lettland 1993. Det var motståndarnas första officiella tävlingsmatch, en milstolpe, och den gången stod deras låga försvar inte emot det svenska finliret.
– Jag har målet sparat på ett videoband någonstans. Det var ett fint väggspel, sa Larsson till mig.
Den här gången gjorde vi noll spelmål mot en B-nation. Inte ett enda väggspel ledde rätt. Det fanns små ljusglimtar, men inget filmklipp härifrån förtjänar att sparas i 26 år.