Bank: En europeisk motsvarighet till, låt säga, Bromma
Landslaget svänger in mot upploppet, ledningen trummar in ett budskap på alla sätt de kan:
Allt fokus på Luxemburg. Vi tänker bara på Luxemburg.
Okej.
Låt oss prata om Luxemburg.
När det avslutande spelmomentet skulle köra igång hade förbundskaptenen Janne Andersson bara en sak han ville säga till sina spelare:
– Inget jäkla sparkande på varandra här nu.
Mikael Lustig stod över tisdagspasset för att spara en stramande vad, Ludwig Augustinsson sprang runt med lindat högerknä och rätt som det var fick Martin Olsson kliva av efter vad som beskrevs som ”en lätt vrickning”.
Det började osa katt om ytterbacksplatserna där ett tag, även om det pratades om ”säkerhetsåtgärder”. Än så länge verkar ingen oroa sig särskilt mycket, Andersson knallade runt i observatörsroll med kepsen neddragen i pannan. Assistenten Peter Wettergren försatte sig själv i skrik- och instruktionsläge.
Här nöts det
När de där två tog över landslaget så var det nytt och spännande och roligt, ett år senare så vet vi med all önskvärd tydlighet att de ärvt sin pedagogiska metod från Lars Lagerbäck och Tommy Söderberg:
Här upprepas det. Här nöts det. Här lämnar absolut ingenting åt slumpen, och när det tränas försvarsspel så är det mer avblåsningar än spel. En yttermittfältare ska inte ligga fem meter för långt ut, en innermittfältare ska inte lämna sin post med mindre än att han fått en revolver mot pannan.
– TILLBAKA PÅ RÄTT SIDA! vrålar Wettergren.
Och det spelar ingen som helst roll att det är Luxemburg som väntar först. Eller att det är Holland som väntar ett par dagar senare. Det är inte en matchplan som ska gnuggas in så här i början av veckan – det är en identitet som ska putsas fram, en spelidé som ska synkroniseras.
Ett steg i taget, ett anfall i taget, en match i taget.
Nu är det alltså Luxemburg som väntar, i landslaget verkar de överens om att det på sätt och vis var bra att minilandet (med ungefär lika många invånare som Göteborg) bragdbände fram ett 0–0-resultat i Frankrike senast, eftersom det röjde undan alla små risker för underskattning.
– Det där var en sjuk match, men det säger ju någonting, sa Emil Forsberg (han meddelade också att det ”är kul att spela Champions League”, att det ”är kul att det blir fullsatt” och att ”det är kul med fotboll”).
Märklig liten fotbollsnation
Vad det där 0–0-resultatet – eller det oavgjorda resultatet de höll så länge mot Holland – säger är att fotbollen i Luxemburg kanske, efter många om och men, är på väg att hitta rätt.
Det är ju en märklig liten fotbollsnation, det där. Inklämd mellan fotbollsjättar har det varit en europeisk motsvarighet till, låt säga, Bromma – en överklassigt avslappnad statusmiljö där fotboll är ett nöje och inte en möjlig karriärsväg.
För sju-åtta år sedan hade de bara en professionell fotbollsspelare i sin landslagstrupp, nu är halva truppen heltidsarbetande. Och om någon europeisk talangscout slår sig ner på Friends på lördag är det mer sannolikt att de följer Luxemburg än Sverige.
Här finns fenomenet Vincent Thil, 17-åringen som blev förste 00-talist som spelade i en stor liga när han debuterade i Metz – och som är så bra att Bayern-basen Karl-Heinz Rummenigge åkte hem till familjen med ett färdigt sexårskontrakt. Här finns storebror Thil, Olivier, nitton år gammal och nybliven a-landslagsman. Och här finns superlöftet Christopher Martins Pereira, Lyon-fostrat 20-åring som redan startat matcher på OL:s innermittfält.
– De spelare från Luxemburg som jag spelat med (Lars Krogh Gerson och högerbacken Laurent Jans) har varit väldigt vänliga killar, säger Isaac Kiese Thelin.
Det gör de rätt i
Det har varit ett av problemen för Luxemburg, avsaknaden av fotbollsspelare som är födda till fotbollsspelare snarare än till snälla pojkar. När de utser ”årets lag i Luxemburg” brukar priset alltid gå till damlandslaget i pingis, anfört av Ni Xialian, en 63:e-rankad naturaliserad kinesiska.
Kanske är det annorlunda nu.
För första gången på över hundra år har Luxemburgs fotbollslandslag tagit poäng mot storebror Frankrike – det passerade inte obemärkt vare sig i Luxemburg eller Solna.
Sverige tränade försvarsspel i går, de såg till att inte sparka för mycket på varandra, och de pratade om att fokusera på den här matchen först.
Det gör de rätt i.
Inte för att det borde ligga ett fiasko på lut för ett lag som gjort så mycket så rätt hittills i kvalet – utan som en säkerhetsåtgärd.