Bank: När borde vi börja oroa oss?
Stabilitet, ordning och defensiv stadga ska ta Sverige till VM – medan grundpelaren i allt det där haltar sig fram genom tillvaron.
När borde vi börja oroa oss för Albin Ekdal?
Taket fördraget, dimma och regn i luften i ett oktobermörkt Solna, Ludwig Augustinsson med lindat högerknä som kör rehab-sprint nere vid sidlinjen och en handfull spelare som gnuggar sig igenom rutinartade avslutsövningar.
Det var måndag i landslagsfabriken, Janne Andersson tog av sig glasögonen, gnuggade sig i trötta ögon och meddelade att reservbacken Pontus Jansson misslyckats med att nicka bort en tegelsten och är skadad.
Annars är allt som det ska. Dramatiken får vänta ett par dagar.
Alla som har följt fransk talangutveckling med mer än en förströdd blick de senaste åren vet att Luxemburg skulle vara ett fantastiskt landslag om A-landslag hade en U21-gräns, alla som kan läsa en tabell har noterat att de var välorganiserade nog för att förvandla 3–31 i avslut till 0–0 och en poäng mot Frankrike i Toulouse.
Men i en avgörande match på ett fullsatt Friends Arena? Nej, ingen räknar med annat än att det här är en samling som står och faller med vad Sverige gör i Amsterdam nästa tisdag.
Ekdal ska bära den
Det är där det kommer att blåsa, det är där det kommer att krävas att svenska spelare står stadigt.
– Vår grundidé är att bygga utifrån en bra försvarsorganisation, som Andersson sa.
Sveriges spelidé är ingen hemlighet, och det är ingen hemlighet att Albin Ekdal är en av dem som ska bära den.
Det känns som att han varit predestinerad för det här i evigheter. Det har gått tio år sedan han debuterade i allsvenskan med BP på Råsunda, jag minns att jag skrev att ”Albin är sjutton år och kan bli hur bra som helst”.
Det är sådant man skriver, kanske borde jag skrivit ”så bra som hans kropp tillåter”. Nu står han här inför ett kvalavgörande och pratar om skador igen.
– Det är som vanligt, man krigar på. Kroppen är som den är, säger han.
– Det är inte kul att känna sig halvt invalid när man kliver upp.
Det är ryggen nu, smärtstillande och stelhet. Det har varit baksida och framsida lår förut. Det har varit bristningar, skärsår, vristskador, en ledkapsel och lite sjukdomar.
32 av 75 matcher
Sedan han skrev på för Hamburg har Albin Ekdal startat 32 av HSV:s 75 Bundesligamatcher, om man räknar ihop ligamatcher och tävlingsmatcher med landslaget har han spelat 90 minuter i mindre än hälften av de matcher han faktiskt kunnat spela.
Det är som vanligt. Man krigar på.
Ekdal är en nyckelspelare både i landslaget och HSV, i två lag som knappt ens vet hur det känns att spela ”betydelselösa matcher”, han har dessutom lyckats behålla både popularitet och status trots alla de där skadorna, det säger mycket om mycket.
Några riktigt säkra helhetsanalyser av vad hans personliga skadehelvete beror på finns inte. En sorts skada (låt säga rygg) leder ofta till en annan (låt säga lår), kanske är det så att han är för explosiv för en för stor kropp, kanske något helt annat.
Alldeles oavsett så är det skillnad att bygga en ryggrad kring Kim Källström eller Anders Svensson, som alltid kunde spela – och att bygga en ryggrad på en rygg som gör ont.
Men för varje halvtomt glas finns ett par glasögon som ser ett halvfullt. Janne Andersson är mer imponerad än orolig.
– Titta på Albin mot Frankrike, säger han. Det ska egentligen inte gå att göra det så bra med de förberedelser han haft. Men tänk om han får vara hel under en längre period… då tror jag att det finns en enorm uppsida med tanke på vad han presterar med de förutsättningar han har nu.
Är då då och nu nu?
Så kan man tänka, det kanske är bra om man är förbundskapten. Men det här är också veckan när Andersson måste fundera över om Albin Ekdals rygg håller för två matcher på fyra dagar. Beslutet i den frågan är själva lackmustestet för hur Sverige ser på den här utmaningen. För att tala anderssonska: Är då då och nu nu, eller är det nu han måste tänka på vad som kommer sedan?
Jag lutar åt att rätt beslut är att låta Albin Ekdal spela mot Luxemburg, för att det är den bästa chansen att säkra playoff-platsen och för att markera för alla att det inte finns något utrymme att ta lätt på den uppgiften.
Ett Sverige utan Ekdal kan klara att – i alla fall – hålla nere siffrorna mot Holland. Ett Sverige som har fokus någon annanstans kan gå bort sig mot Luxemburg.
Vi vet redan att Sveriges viktigaste innermittfältare kommer att ha ont i ryggen på söndag morgon, men det finns ingen bättre huvudkudde än en säkrad playoff-plats.
Gör som vanligt. Kriga på. Så får ni ta det som kommer som det kommer.