Bank: En lucka kvar inom damfotbollen
MONTREAL. Vet inte om ni missade det, men det var alltså ett sjuhelsikes straffdrama i fotbollsvärlden i går.
Ja, alltså ett till.
Tyskland förlorade. Fick ni för er att världen är upp och ner så har ni rätt.
Golfproffset Brian Hollins har en favorithistoria han brukar berätta – han drog den igen för Sports Illustrated häromveckan – när folk ber honom beskriva hans fästmö Carli Lloyd.
De gick fortfarande i gymnasiet när han tog med sig flickvännen till föräldrarnas sommarställe. Hollins familj stod och slog golfbollar ut i sjön, Carli badade men klev upp för att slå ett utslag.
Nej, någon golfspelare var hon ju inte, men hon var övertygad om att hon skulle kunna dra bolluslingen över till andra stranden, lite drygt 300 meter.
Hon tar i för kung och fosterland, klubban glider ur händerna och försvinner för att aldrig ses till igen.
– Typiskt Carli. Hon tror alltid att hon kan. Så övertygad är hon.
I natt var det inga 300 meter mellan bollen och målet, det var elva, men i vägen stod en av världens bästa straffmålvakter och i potten låg en plats i VM-finalen.
Och det finns ju likheter mellan golf och fotboll.
– Det handlar bara om repetition, om att träna, förklarade hon efteråt.
– Jag har slagit straffar efter varje träning i sjutton månader.
VM:s två mest fysiska fotbollslag
Hon borde inte hamnat i det läget i natt, mot Tyskland. Av flera olika skäl.
USA och Tyskland bjöd på exakt den match man kunnat förvänta sig. Ställ VM:s två mest fysiska fotbollslag på varsin sida, så kommer det att se ut precis så här.
Det fanns inte en kvadratmeter som det inte var strid om, inte en höjdboll som det inte var kamp på. Att det dröjde en hel halvtimme innan Alexandra Popp och Morgan Brian låg ner med blodet rinnande var den enda överraskningen på hela första halvlek.
Kampen slutade oavgjort, när det gällde konstruktiviteten var USA ett par snäpp bättre. Med en djupledsambitiös Alex Morgan och en mötande Carli Lloyd kunde de dra isär tyskornas tröga backlinje, och varje gång de hittade ut till Megan Rapinoes kloka fot kunde de etablera press runt straffområdet och ordna öppna lägen för både Julie Johnston och Alex Morgan (Nadine Angerer räddade båda).
Från kanterna kom inläggen. Från läktarna mässade tiotusentals amerikanska supportrar som de brukar:
– I-Believe-That-We-Will-Win!
Det trodde jag också.
Med två defensiva innermittfältare och full fart på kanterna kunde USA trycka ihop tyskorna, men Silvia Neid vore inte Silvia Neid om hon inte lyckats blåsa syre i en flämtande tysk lagmaskin.
Efter paus gick de över till något som liknade 4-4-2, med Anja Mittag bredvid Celia Sasic och högre, mer intensiv press.
De sprang, slet och spelade sig fram till straffpunkten. Sedan tog det stopp.
Kopia av Brehmes miss från '90
Efter en timme fick de en straff, och efter att ha satt två straffar mot Frankrike såg Celia Sasic till att bekräftade och svika en tysk strafftradition med en och samma fot.
Hon slog en kopia av Andreas Brehmes guldstraff 1990 – men en halvmeter utanför. Det var Tysklands första straffmiss i ett VM-slutspel, någonsin.
Där och då lämnades planen öppen för någon annan att avgöra.
Alex Morgan? Megan Rapinoe?
Domaren.
Så mycket har utvecklats så mycket i damfotbollen. Målvakterna var den näst sista svaga punkten, men med större professionalism och riktad målvaktsträning, men nu finns bara en lucka kvar: Domarna.
Nu var det Teodora Albon, en rumänsk elitdomare, som såg Morgan springa in i Annike Krahns rygg en halvmeter utanför straffområdet – och tyckte att det var straff.
40 000 USA-fans blåste hål i taket på Olympiastadion, det här var ju exakt den sorts ögonblick som amerikansk idrott älskar. En chans, en mot en, allt i potten, Carli Lloyd från elva meter.
Lurade Angerer
Det har gått sexton år sedan ett amerikanskt lag förändrade den här sporten för alltid genom att vinna en straffsparksläggning och ta VM-guld på hemmaplan. Carli Lloyd vet, hon var sexton år gammal då, hennes mamma körde henne så att de skulle kunna se en VM-match ihop.
Jag frågade Lloyd vad hon minns.
– Jag var en liten flicka då. Jag tänkte att det skulle vara en dröm att vara en del av ett sådant lag. Jag trodde aldrig att det skulle gå i uppfyllelse.
Nu la hon bollen på punkten, backade och lurade Nadine Angerer åt fel håll.
– Jag vet inte vad spelarna gjorde, jag vet inte vad domaren sa. Allt jag vet är att jag slog bollen i mål.
Ett Tyskland som missar straffar är inte längre bäst i världen. Carli Lloyd bytte position och spelade fram Kelley O’Hara till hennes första landslagsmål. 2–0, veteranerna Abby Wambach och Megan Rapinoe rusade ut mot publiken med en dröm som lever: på lördag tänker de fira nationaldag, på söndag tänker de bli världsmästare.
– I believe that we will win, mässade 40 000.
Jag tror att de kommer att få alldeles rätt.