Asahara: Det här är en förbannelse
Om man inte blir vidskeplig av detta så vet jag inte vad.
Atlético Madrid har en Real Madrid-baserad förbannelse i Champions League.
Det är den enda logiska förklaringen på det vi nyss bevittnat.
”Me mata. Me da la vida”
Det dödar mig, det ger mig liv.
Om man kan sin Madridderbyhistoria var det inte svårt att tolka Atlético Madrid-budskapet på Wanda Metropolitanos derbyläktare.
För det är ju just rivalen i vitt som Atlético Madrids Champions League-drömmar har raserats av genom åren.
I Champions League-finalen 2014 var Atleti på väg mot klubbens största ögonblick genom tiderna – men ”bara” i 92 minuter och 48 sekunder.
I finalen två år senare var de en Juanfran-stolpträff i en straffläggning från samma form av historiska ögonblick.
Lägg därtill respass i så väl semifinal (2017) och kvartsfinal (2015) mot just Real Madrid.
Nu har det ju gått några år sedan dess. Och det ska sägas att de ändå har lyckats lösa några skalper mot antagonisten under dessa år, bland annat supercupfinalen 2018 och en handfull ligamatcher.
Men som de väntat på sin Champions League-revansch. På livet.
Och får fortsätta vänta.
På att bryta en förbannelse som bevisligen inte går att bryta.
Överröstade CL-hymnen
Känslan inför var nästan att det var Atlético Madrid som var gladast efter det första åttondelsfinalsmötet på Santiago Bernabeu. För trots 2–1-seger för ”Los Blancos” var det Atlético som, överraskande nog för att vara ett Madridderby, hade haft det spelmässiga kommandot. Det var ett Atlético som visste vad de kunde göra i en hemmaretur mot ett Real Madrid som är långt ifrån komplett och perfekt.
Det var ett Atleti som visste vad som fanns att hämta hos deras egna supportrar.
För livskraften ges inte bara i en riktning i den rödvita delen av huvudstaden.
Ibland kan en Champions League-hymn inför avspark överröstas av busvisslingar och burop om hemmapubliken har något otalt med Uefa (vilket ändå är fallet från och till). Men det är sällan man ser en CL-hymn överröstas av ren och skär sång som fallet var på Metropolitano denna onsdag.
Den decibelnivån var dock inget emot den som strömmade ned från de fullsatta läktarna en halvminut efter avspark.
För hemmaspelarna svarade ju direkt.
Öppnade ögonen efter en timme
27 sekunder tog det innan Simeone Junior (om möjligt den enda på plannivå som var mer adrenalinpumpad än Simeone Senior) vackert skarvat fram en framstormande Conor Gallagher till ett så gott som öppet mål.
1–0 och likaläge i dubbelmötet, även om det redan då kändes som en rödvit ledning.
Mot ett Real Madrid som inte verkade ha tagit sig till arenan än.
Det tog över en timme innan Real Madrids offensiva stjärnor faktiskt vaknade och återhämtade sig från den initiala stjärnsmällen.
Eller ja, öppnade ögonen i alla fall.
Sedan säsongsstart har det diskuterats, dissekerats och argumenterats kring den vitklädda stjärnoffensivens knackiga samverkan. Varför har Vinicius Junior och Kylian Mbappé fortfarande inte hittat ett pålitligt, välfungerande samarbete? Varför har Jude Bellingham uträttat så mycket mindre offensivt än vad fallet var under hans makalösa debutsäsong?
Vem ska slå straffarna?
Svaret på den sista frågan har vi ändå fått besvarad redan tidigt under hösten när Vini Junior uttalat utsetts till första straffskytt.
Men nu lär väl även den diskussionen öppnas på nytt.
Inte ens då synkar de
Det finns nästan något symboliskt över att Vini Junior bränner sin första Madridstraff i karriären (och han brände den VERKLIGEN med besked) just efter att Kylian Mbappés enda Mbappé-värdiga aktion i matchen fixat straffen i fråga. Som att de inte synkar med varandra ens när deras aktioner egentligen har noll med varandra att göra. Att Vinicius Junior dessutom byts ut med några minuter till straffläggning signalerar om inte annat att straffläggardiskussionen är öppnad igen.
Offensiva öppningar i själva matchen lyste dock därefter åter med sin frånvaro.
Även om bollen för det mesta var i vitklädd ägo under följande förlängning så var det nästan hemmalagets korta och misslyckade omställningsförsök som gav mest pirr och mest känsla om att ett historisk ögonblick var på väg att skrivas.
Vidare mot straffavgörande. Var det här det skulle ske?
Skulle Jan Oblak få sin revansch? Skulle Real Madrids nerver falla på ett sätt de aldrig brukar göra när det vankas straffar?
Nej, för det finns bevisligen en Madridbaserad CL-förbannelse.
Llorente blev Juanfran
Hur kan man annars på logiskt vis förklara hur Julian Alvarez touchar bollen två gånger i en halkande straff och får sitt mål bortdömt?
Hur kan man annars på logiskt vis förklara hur den tidigare Real Madrid-produkten Marcos Llorente gör exakt det som en annan tidigare Real Madrid-produkt, Juanfran, gjorde 2016? Nämligen att träffa ramverket på en fjärde Atléticostraff.
Så när Antonio Rüdiger, via en Oblak som gick åt rätt håll, sätter den punkterande femte, Real-straffen kan ingen egentligen ha varit förvånad. Marängerna har bevisligen mycket att fixa till en oviss kvartsfinal med Arsenal – men det har de ju fixat förr.
Vad behöver då Diego Simeone?
Han har ju lyckats bygga om detta Atlético flera gånger om. Experimenterat, trixat och fått ihop ett lag som, om de tagit sig förbi detta, faktiskt hade kunnat gå hela vägen till titeln. Dessutom med en urstark livskraft som skickas i båda riktningar, från och till plan och läktare.
Men bevisligen lyckades inte ens det bryta en till synes evig CL-förbannelse.