Bank: Ska hantera det exakt som Janne Andersson
Största försvarsproblemen på länge, intressantaste offensiva alternativen på en evighet.
Janne Andersson ska styra mot EM.
Och så är hans karta uppochner.
”Personliga skäl”. Vad betyder det?
Det är en gammal vana att ta sig ett par trappor ner under ett luggslitet hotell vid Humlegården i Stockholm när landslaget rullar igång en ny kvalcykel. Man tar sig dit på autopilot, dricker sitt kaffe, väljer samma plaststolsplats som man brukar, ser Janne Andersson fylla på muggen och svara på frågor som pendlar mellan pliktskyldiga och trötta.
Hur är läget i truppen? Vad ska ni fokusera på i veckan? Bilen går bra?
Den här gången var det annorlunda, eftersom det i spåren av ett avslöjande och ett återbud fanns en fråga som överskuggade alla andra:
Vad betyder ”personliga skäl”?
Ville att det skulle kommuniceras så
Vi har ägnat en vinter åt att se Victor Nilsson Lindelöf ta ett steg till på den där ambitionsvägen han ritat: mot att bli en ledare i en av världens största klubbar. Han har styrt försvar i segermatcher mot Tottenham, Chelsea, Arsenal, PSG, han är en av de klippor förbundskaptenen byggt sin kyrka på.
Men på grund av personliga skäl är Victor inte här. Redan när beskedet kommunicerades sa Andersson att han hade ”full förståelse och respekt” för backens beslut, och det var väl ett sätt att avfärda uppgifterna om att petningen av polaren John Guidetti skulle ha påverkat Nilsson Lindelöf över huvud taget. Om tränaren skulle ha förståelse och respekt för den sortens skäl kunde han ju lika gärna ta vägen via Arbetsförmedligen till spelarhotellet.
Alltså fick han frågan: vad ÄR det här egentligen. Och upprepade:
– Jag vet ju. Och Victor ville att det skulle kommuniceras ut just så här: han tackar nej av personliga skäl. Jag gick ut redan igår med att jag har stor respekt och stor förståelse för det. Jag kan kraftigt dementera att det skulle handla om att någon annan spelare inte blivit uttagen, hade det varit det så hade jag självklart inte haft respekt och förståelse för det.
Ska hantera det exakt så
Den som saknar insyn i Fotbollskanalens bedömning kring uppgifterna om en annan sorts schism kan bara ställa sig en annan fråga – den om hur man ska hantera situationer som den här, frågor som de här? Det enkla svaret är att man ska hantera dem exakt som Janne Andersson gjorde.
I en annan tid, under en annan regim, hade en förbundskapten med stor säkerhet pratat om ”brist på respekt” från mediernas sida och grävt sig rakt ner i en skyttegrav. I den här tiden pratade förbundskaptenen om den respekt som finns mellan spelare och landslagsledning, och om att det är naturligt att det pratas mycket om ett populärt landslag.
Och fotbollen?
Nej, Victor Nilsson Lindelöf är inte här. Pontus Jansson har skadat sitt knä och är inte här. Bänkspelaren Filip Helander är här, och gjorde en topphalvlek i Konya senast, och Sotirios Papagiannopoulos (jag vet vad han heter, men jag kallar honom ”Sotte”) har ringts in. Dundertrygge Mikael Lustig har för en säsongs skull inte spelat vecka ut och vecka in i Celtic.
Houston, we have a problem.
Ser roligare ut än på länge
Kanske skulle vi må bra av att luta oss mot att det är systemet som är stjärnan i det här laget, att det lyckade Helander-inhoppet i Konya lika mycket var en bekräftelse av tryggheten i en defensiv spelmodell som ett diplom för en enskild spelare? Jag är övertygad om att det är så, men det som är trösterikt på riktigt är att Sverige ställs mot Rumänien – där Cosmin Contra har sina problem: både backjätten Vlad Chiriches och anfallsbjässen George Tucudean är skadade – och Norge, mot lag som har sina styrkor i organisation och försvar snarare än i briljant anfallsspel.
När kvallotten drogs i Dublin i december så skrev jag att Sveriges grupp var en som krävde ett anfallsspel, något som bygger vidare på den totalfotboll som de spelade mot ett rörande uselt Ryssland i Nations League.
Och där ser det ju faktiskt roligare ut än på väldigt, väldigt länge.
I korridorerna på Park svepte en uppsjö av spännande offensiva möjligheter runt. Om Kristoffer Olsson löser den internationella fotbollens fysiska krav är han en spelartyp som Sverige saknat på 2000-talet. Viktor Claesson är svårläst för alla, på gott (mycket) och ont (ibland). Emil Forsberg spelar fotboll igen. Sam Larsson har sin teknik, Robin Quaison har etablerat sig i Bundesliga, Ken Semas en-mot-en-fart har jag längtat efter. Och så lägger vi på en formtoppad Albin Ekdal, som var lysande i helgen.
– Många av dem har nog varit med innan, men de har inte varit med samtidigt. De är konservöppnare, som Peter Wettergren brukar säga. Bredden är väldigt stor, vi får se vilka som ser bra ut i veckan, konstaterade Janne Andersson.
Allt pekar på att han vilar mot en grundidé med Olsson och Ekdal som innermittfältare, med Sebastian Larsson (väl?) och Emil Forsberg på kanterna, bakom Viktor Claesson och Marcus Berg. Och med en hel armada konservöppnare på bänken.
Det går att göra bra matcher med det materialet, jag hoppas att Sverige visar att det räcker mot Rumänien och Norge.
Av personliga skäl.