Niva: Låt oss slippa undra mer, Blågult
BUKAREST. Vi behöver inte vinna.
Uppriktigt sagt tror jag inte ens att vi behöver spela kryss.
Men i slutet av ett svårbegripligt, vagt och ganska konturlöst kval vore det skönt att slippa undra mer.
En novemberdag i Bukarest kryper de grå molnen lågt och nära, de kommer så tätt inpå så att det känns som att gå runt inne i ett dimtäcke för den som försöker orientera sig.
Är det ett övergivet gammalt diktatorspalats som tornar upp sig där på andra sidan boulevarden? Eller är det en nybyggd, toppmodern fotbollsarena?
En dunkel dag i en dimhöljd stad på slutet av ett diffust kval.
16 månader efter VM-kvartsfinalen i Samara är det hit vi har kommit, till ett läge där konturerna fortfarande är ganska suddiga och förutsättningarna alltjämt lite oklara.
Vinna eller försvinna?
Vinna eller vänta.
Flera hållbara räddningsplankor
Ett kryss vore förstås väldigt välkommet – men även om vi förlorar har vi fortfarande en hel räcka av mer eller mindre hållbara räddningsplankor kvar. Riktigt hur de ser ut har vi inte förstått, och vart de leder har vi egentligen ingen aning om.
Men om bara Spanien gör sitt så kanske vi slipper extrakvala mot Bosnien om en EM-plats i Baku.
Eller så klarar vi bara av det här precis här och just nu.
Väl ute ur hösthinnan gör den återuppförda rumänska nationalarenan ett imponerande intryck. Utifrån är den imposant som en klassisk öststatskoloss, men nere vid planen är löparbanorna borta och läktarna branta.
När Sverige väl går ut till match kommer de här läktarna att vara fullsatta – och de kommer att vara uppretade.
Det behövs inte många timmar i Bukarest för att klart och tydligt känna av den rumänska indignationen, den rumänska vreden.
En stolt fotbollsnation tycks enig i en känsla av att vara orättvist beskylld och behandlad, av att både svenskar och norrmän kommer hit med dömande ögon som förväntar sig en läktarrasism de själva menar är obefintlig.
Kommer det att göras några apljud mot Robin Quaison eller Alexander Isak? Absolut inte, hävdar rumänerna. Men kommer det att buas mot de svenska spelarna? Helt säkert, och de buropen kommer att vara både högre och mer intensiva på grund av hela den här debatten.
Jag vet att vi ska dit
Rumänien kommer att piskas framåt av sina läktare, drivas framåt av sin ungdom.
Drygt 25 år sedan VM 1994, på dagen 30 år sedan Rumänien kvalificerade sig för VM 1990.
Av allt att döma väljer förbundskaptenen Cosmin Contra ett kraftigt offensivt viktat 4-2-3-1, där halva startelvan är 23 år eller yngre.
Vi kommer att möta dem med vårt 4-4-2, vår stabilitet och vår trygghet – men även med ett lag som faktiskt fortfarande famlar efter en riktigt helgjutet välgenomförd EM-kvalmatch.
Senast var vi bra i sisådär 50 minuter mot Spanien, och borta mot Norge var insatsen exceptionell i en dryg halvtimme. Premiären hemma mot just Rumänien var också riktigt fin i en dryg halvlek – men det är också allt jag får ihop av riktigt substantiell fotboll under det här kvalspelet.
I någon mån har ju allt även varit en test- och utvecklingsperiod.
När träningslandskamperna nu är bortskalade behöver landslagsledningen bygga om och renovera – och samtidigt även försäkra sig om att plocka poäng så det räcker.
Så här långt in i kvalet har det svenska laget utvecklats mot att bli mer mångsidigt och flexibelt. Vi har lärt oss att använda Kristoffer Olssons unika kvaliteter, vi har sett Robin Quaison bli vår främsta poängspelare och vi har gläntat på locket till den förtrollande Alexander Isak-lådan.
Vi har sett vårt lag pendla och svaja rätt ordentligt i prestation – men när allt kommer kring har vi försatt oss i ett läge där det räcker att bärga en poäng i Bukarest.
Nu är det bara att göra det också.
Nu är det dags för den där mogna, fullvuxna 90-minutersinsatsen som sätter betyget och ger belöningen för hela kvalet.
Bortanför den rumänska nationalarenan skymtar vi ett mål utan fast position eller tydlig adress.
EM 2020.
Jag vet inte var det är – men jag vet att vi ska dit.
Grafik: www.sofascore.com