Sista orden: ”Jag älskar dig, mamma”
Publicerad 2025-08-29
På en månad vändes Anna Sandbergs värld upp och ner.
Mamma Gunilla dog och utanför sjukhusets väggar såg allt ut precis som vanligt.
– Det var som att hela ens värld rasade samman, säger hon till Sportbladet.
På en torsdag samlades familjen på sjukhuset – läkaren hade sagt att Gunilla kunde ta sitt sista andetag den dagen.
Två dagar senare dog hon, 62 år gammal.
– Jag trodde inte att hon skulle vakna något mer – men så öppnade hon ögonen och sa: ”Jag älskar er”. Det var en fin stund fastän den var kort, säger Anna Sandberg till Sportbladet.
Det har gått lite mer än en månad sedan den landslagsmeriterade vänsterbacken förlorade sin mamma när Sportbladet träffar henne. Hon är inte så religiös men runt halsen hänger ett kors från hennes dop, som hon hittat när de rensade bland Gunillas grejer.
– Vi var där inne när hon tog sina sista två andetag, det blev som att hela ens värld bara rasade samman. Det är svårt att sätta ord på den känslan, och känslan när man lämnade sjukhuset. Det var sista gången jag såg henne.
22-åringen tar ny sats:
– Man kan inte föreställa sig att se sin mamma bli sjuk så fort. Det fanns inget jag kunde göra för att hjälpa henne, och det var det tuffaste att jag inte kunde göra något. Jag sitter där och ser på när hon sakta försvinner bort, men jag kan inte göra något. Det var skittufft.
Tillbringade tiden på sjukhuset
Det var i mars som Anna fick reda på att hennes mamma var sjuk. Familjen fick först bra besked – sedan gick det väldigt fort till att Gunilla inte längre fanns mer. Cancern hade spridit sig från lungorna till höften.
Anna Sandberg stannade i Sverige men åkte tillbaka till England för att träna med sitt klubblag Manchester United. Två dagar senare fick hon ett samtal.
– Då var det bara att åka hem direkt. Det har varit väldigt tufft, och det är det fortfarande. Jag kämpar med saknaden av henne, hon var min bästa vän. Samtidigt ska jag prestera i fotbollen och må bra i min vardag. Jag jobbar fortfarande på att hitta vägar.
Hur var sista tiden?
– Jag var hemma mycket under sommaren med tanke på att det inte blev något EM, och det är jag väldigt glad för. Allt gick snabbt nedför, hon var väldigt sängliggande majoriteten av tiden och när jag åkte tillbaka till England var det inte allvarligt och en vecka senare gick hon bort.
Hon fortsätter:
– Det var en väldigt fin tid med mamma, hon var positiv genom allt. Och det allra viktigaste var att hon inte var ensam sin sista tid. Jag spenderade nästan alla mina dagar där, och de tre sista nätterna.
På sängen bredvid Gunilla på sjukhuset sov hennes man Kenneth, och på fåtöljen sov Anna. Familjen hade bestämt sig, någon skulle alltid vara med.
– De flesta dagarna hade vi otroligt kul. Vi skrattade åt mycket och pratade mycket minnen. Vi pratade om allt, bland annat vad hon ville ha på begravningen. Den tiden är aldrig tillräcklig men jag är glad att vi fick den tillsammans. Vi sa hela tiden hur mycket vi älskade henne och sånt. Jag har sagt allt, och det finns inget som jag önskar att jag skulle ha sagt. Hon visste in i det sista vad hon betydde för oss.
Vad var det sista ni sa till varandra?
– Det sista jag sa var på morgonen samma dag som hon gick bort och det var: ”Jag älskar dig mamma”.
Begravningen hade planerats in i minsta detalj och blev precis som Gunilla själv ville att den skulle vara.
– Det hade inte kunnat bli bättre, hon hade varit så nöjd. Hon hade en önskan att det skulle vara barn där och att det skulle ligga godisskålar överallt så de kunde springa runt och plocka hur mycket de ville. Det var mycket liv och glädje. Det var den tuffaste dagen i mitt liv, att begrava min mamma – men vi skulle inte vara ledsna, vi skulle fira hennes liv. Det var det vi gjorde. Det var mycket tårar men också skratt och kärlek.
Hon visste inte hur hon någonsin skulle klara av att leva utan sin mamma, men Annas vardag går vidare. Ett tomrum har lämnats efter – men med sig har hon sin mamma i varje steg.
– När saker är jobbiga, då tänker jag att jag måste göra det för mamma. Om hon var stark ska jag också vara det. Det ger mig motivation att alltid jobba lite hårdare.
Hedrades av lagkamraterna
Sandberg har hittat stöd i sina lagkamrater i Manchester United. Den engelska landslagsspelaren Ella Toone förlorade sin pappa i fjol, och låg bakom hedrandet av Gunilla när United besegrade PSV i Champions League-kvalet i veckan.
– Hon kom fram och frågade om det var okej att vi gjorde samma målgest som när hennes pappa gick bort. Vilket var ett hjärta och sen peka upp mot himlen. Det var jättefint och det säger en hel del om vad vi har för gemenskap i laget. Många vet att jag var på en begravning för några dagar sedan, men alla har varit helt fantastiska. De backar mig oavsett.
Sorgen och saknaden av sin mamma kommer hon bära med sig resten av livet – och så även alla år av råd och visdomsord.
– Jag ringde henne när jag inte visste vad jag skulle göra, men nu känner jag att jag vet vad hon hade sagt i sådana situationer.
