Frändén: Fotbollen kom i skymundan i spansk media

Inte ens en straffläggning lyckades göra den spanska supercupfinalen riktigt spännande.

Real Madrid tog hem sin nionde raka cupseger under Zinedine Zidane, när Atlético Madrid blev sitt gamla jag igen.

Kvällens riktiga vinnare? Den saudiska publiken kanske. De fick i alla fall mycket fotboll för pengarna.

Det tog 114 minuter för supercupfinalen i Jeddah att riktigt tända till. Då räddade Federico Valverde Real Madrid kvar i händelserna och tog ett avsiktligt rött kort när han kapade en frispringande Alvaro Morata. Ett litet mellanhavande med skuggboxning och tuppning följde på planen.

Det var egentligen inget fel på de första nittio minuterna av supercupfinal-mötet i Saudiarabien. De var småtrevliga och väl fördelade över de två kombattanterna, som är hemmahörande i Madrid men som alltså flugit 450 mil för att göra upp om pokalen. Sånt händer ju allt som oftast nuförtiden. Den ekonomiska logiken är som den är i toppfotbollen. I supporterleden också.

Zidane vinner finaler

Därför hade mindre än tusen spanska själar tagit sig till den arabiska halvön den här veckan, Atlético Madrid ska ha haft färre än hundra supportrar på plats.
Vi visste att Real Madrid brukar vinna finaler när man spelar dem under Zinedine Zidanes ledning, men det fanns andra frågor att ställa sig. Vare sig Karim Benzema, Eden Hazard eller Gareth Bale fanns tillgängliga för spel. Så vem skulle skapa Reals chanser och göra mål?

Inte ensamme spetsen Luka Jovic i alla fall. Han höll sig borta från händelserna helt i första halvlek, men fick ett par fina lägen att ge Real ledningen efter paus.

Federico Valverde försågs med en utsökt boll i huvudhöjd, men fick inte ens nicken på mål.

De rödvita saknar fortsatt Antoine Griezmanns kompromisslösa kontringslöpningar, de saknar egentligen det mesta framåt i år, men de brukar ju kunna vinna matcher ändå.
Madridderbyt var nu inte att förväxla med en uppgörelse mellan två krislag.

Inte som i glansdagarna

Atlético Madrid sliter lite med fornstora dagars ettriga sönderlöparfotboll, men slog behärskat ut Barcelona i semifinalen i veckan. Real Madrid disponerar just nu inte över någon av världens tjugo hetaste anfallare, men i La Liga skuggar man Barça i toppen bara med sämre målskillnad. Det som skiljer La Liga-duon från att vara bäst i världen är just detta: Det saknas NÅGOT – synligt på planen men svårdefinierat i ord utan att låta nyandlig. Rent konkret rör det sig om nerv, en viss förlorad intensitet och ett par lirare vardera med dödlig instinkt när läget uppenbarar sig. Har Sergio Ramos slutat att vara arg på allt? Ibland ser det ut så. Har Diego Costa slutat svina? Ja, framför allt satt han på läktaren med diskbråck.


Det låg någonting lite småtråkigt över Madridderbyt i kväll och då har vi ännu inte kommit in på de supertråkiga omständigheterna.

120 miljoner euro, nära en och en halv miljard svenska kronor, har Saudiarabien betalat för att stå värd för tre spanska supercup-turneringar. Det spanska fotbollsförbundets ordförande Luis Rubiales ägnade några månader åt det filantropiska argumentet att det är ”bra för Saudiarabien med influenser utifrån”, till att på slutet helt enkelt förklara att spansk fotboll behöver pengarna för att hänga med. Det är i alla fall sant. Men det betyder ju inte att det är oproblematiskt med fotboll i en av världens mest människofientliga stater.

På finaldagen slog den stora madridtidningen Marca till med en av sina mest kontroversiella förstasidor någonsin. Historiskt sett har de handlat om mer eller mindre politiskt uppviglande budskap för Real Madrid, eller mot Barcelona (och Katalonien!). I dag prydde man omslaget med en bild av en man med arabiskt utseende i Atlético Madrid-tröjan bredvid en kvinna i svart niqab med bara ett litet utrymme för ögonen och en Real Madrid-tröja i händerna.

Vulgärt, fobiskt, förfärligt opassande, föll omdömet hos många läsare.

Drog paralleller till landets mörka förflutna

Bilden av en verklighet där en man får göra vad han vill och en kvinna bara det han tillåter henne, argumenterade journalisten Fernando M Carreño i en lång text som ifrågasatte det spanska fotbollsförbundets ihärdiga försvarande av att lägga slutspelet i Saudiarabien.

Parallellen till Spaniens egna diktaturturism under 1960-talet, där sorglösa svenskor tilläts bada i bikini och partaja medan spanjorskorna tvingades förhålla sig till ett konservativt katolskt kvinnoideal, är tankeväckande av många skäl. Och kanske är det här vi hittar anledningen till att flera stora spanska tv-bolag vägrade sända supercupen från Saudiarabien med hänvisning till bristen på mänskliga och kvinnliga rättigheter: Det finns en före detta diktatur på betydligt närmare håll än arabvärlden där man vet vad det innebär att sälja en bild av ett turistparadis till omvärlden. Där man lärt sig skilja ren propaganda från riktig politisk utveckling och där man vet att några emanciperade ”suecas” på en strand – eller några spanjorskor på en fotbollsläktare – inte betyder något för de inhemska politiska rättigheterna.

Straffdrama som saknade spänning

Efter nittio minuter på Kung Abdullahs arena hade Real Madrid och Atlético haft en handfull möjligheter att avgöra matchen, men saknat det där som brukade finnas i världens mest högkvalitativa fotbollsderby. Alvaro Morata var inte många millimeter från att göra slut på Zinedine Zidanes imponerande cuphistoria i Real Madrid, den som berättar att han inför dagens match lett laget i åtta finaler och vunnit samtliga. Men det blev straffar och plötsligt var vi tillbaka i närhistorien igen. Tyvärr, för Atlético Madrids del, inte den allra senaste epoken. Snarare landade vi i tiden då ”Patetico Madrid” uppträdde med Europas kanske största förlorarmentalitet – och Sergio Ramos med planetens bästa skalle.

Två brända straffar inledningsvis för de rödvita. Två mål som osade självförtroende för de vita. Kieran Trippier räddade något av äran på försök tre, men segermålet till 4–1 var inte direkt det svettigaste Ramos slagit för klubben.
Det var något så udda som en straffläggning som i princip saknade spänning.
Det var ändå den mildaste av invändningarna mot den här spansksaudiska miniturneringen mitt i vintern. Men roligt i alla fall för hemmapubliken att få så många fotbollsminuter för pengarna.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.